Jimmy Hellberg – Sida 2

Segla snabbt med jolle

1 augusti, 2012 av Jimmy Hellberg

Båtfeberbloggaren Jimmy Hellberg gör allt för att segla så snabbt som möjligt. Jolle på släp är döden. Här berättar han hur mycket det påverkar farten (!). Han visar också en smart lösning på problemet och efterlyser marknadens bästa jolle.

På semestern vill man gärna ha med jollen då den är både bra som utflyktsbåt, leksak för barnen och till ovärderlig hjälp när man vill säkra upp i naturhamnen med ett extra ankare eller spring. Men det är inte lika kul att släpa den efter båten då den bromsar minst en halv knop. Ibland mer!

På kryss är det som allra värst att släpa en jolle efter båten. Kölen har som bekant till uppgift att förhindra den avdrift som segelplanet skapar, och lyftet i kölen ökar i kvadrat med farten. Detta innebär att när farten sjunker med en halv knop, för att man har jollen på släp, så ökar även avdriften och då minskar den faktiska farten mot vinden (VMG) markant.

Ett räkneexempel; om man normalt kryssar med 6,3 knop och 45 grader mot vinden så har man ett VMG på ca 4,5knop. Med Jollen på släp blir farten (i bästa fall) ca 5,8 knop och vinkeln mot vinden ökar till ca 50 grader, vilket innebär ett VMG på 3,4knop. Den halva knopen som syns på loggen är alltså bara halva sanningen, i realiteten har man tappat över en knop – en fartreduktion på dryga 20 procent!

Av denna anledning har jag hittills vägrat att ha en jolle på släp, det förtar helt enkelt för mycket av seglingsglädjen. Ett alternativ är ju att alltid ta ur luften ur gummijollen men när det kommer till kritan så orkar man ju inte hålla på med det när man har semester.

Min kompis Per Svanberg, som är mycket prestandamedveten, har löst detta problem på sin Omega 36:a på ett mycket enkelt och finurligt sätt. Han har uppfunnit en slags ”fattigmansdävert” där han helt enkelt drar upp gummijollens för på badstegen och sedan lyfter han hela båten med två tampar till vardera sidan av push-pit.

Per poängterar att det är viktigt att fixera fören med en rem eller dylikt annars är det bara en tidsfråga innan arrangemanget havererar i grov sjö och mycket vind. Inga extra anordningar utöver ett par tampar och en rem behövs. En i det närmaste gratis och väl fungerande lösning som lär fungerara på fler båtar än bara Omega 36.

Nu går jag själv i jolletankar och ställs inför svåra val så undrar jag vilken som är den minsta och lättaste jollen med upplåsbar durk och motorfäste? Någon som har erfarenhet? Kommentera gärna!

Det behöver inte vara dyrt att segla snabbt och ha med sig jollen. Per Svanberg har löst problemet med ett par tampar och en rem.

Foto: Mats Johansson. Har man kostat på nya snabba segel bär det emot att låta en jolle hänga på släp efter båten.

Watski 2Star 2012 – the story

6 juni, 2012 av Jimmy Hellberg

Följ med på nästan 300 distans kappsegling med bara två man ombord. Lite sömn, intensiv racing, man-över-bord-manövrar, vindar på 20 m/s och slutligen ett tufft beslut att bryta. Här är Jimmy Hellbergs skrivna berättelse och en kort film.

Som vanligt när det gäller mina projekt så är det mesta i sista sekund och årets “W2S” är inget undantag. Jag höll på at meka med diverse navigation- och live-streaming utrustning fram till kl fyra på natten dagen före start. Inte så illa tänkte jag, för då kan jag ju sova halva dagen och på så sätt vrida lite på dygnet då första natten alltid är jobbig. Men kl 07 på morgonen vaknade jag och var rätt stressad över allt som inte var fixat, så då var det bara upp å sätta igång! Såklart hann jag inte klart så jag fick inte någon extra sömn men live-kameran fungerade – nästan.

Kl 19.30 gick starten och vi var med bra i täten. Det var precis att vi klarade att sträcka ut ur Oxelösunds hamn i den sydostliga vinden. Det var runt 5 m/s, vilket är i gränslandet för att man skall ha vatten i ballasttankarna på Pac-Man. Vi pumpade i, sugna på att segla fortare. Men i stället gick vi lägre vilket gjorde att vi halkade ner i skiten av de ledande båtarna. Med facit i hand skulle vi tagit höjd och skippat ballast i detta läge, lesson learned!

Efter första rundningen blev det lite öppnare. Vår ärkerival, Aspect 40:am Effect med Gransegels Kent Wretman och Noel Berkelius ombord, var blixtsnabba med att sätta sin superplana Code 0, eller X-Screecher som Gransegel kallar den. Det är i princip en gigantisk genua gjord för att kryssa med i vindar upp till 4 m/s. Vi kände att det var i brantaste laget för vår betydligt bukigare och inte alls lika stumma Code 1 i nylon. Vi pressade lite höjd med focken ett tag och satte sedan. Vi kunde inte riktigt bära upp till märket med nylonet men fort gick vi och lagom till rundningen ut på havet och kryssen mot Visby låg vi tvåa, strax bakom Aspecten.

Nu började en lång kryss till Visby och mörkret började lägga sig. Planen var att vi skulle segla ganska långt söderut, ovanför ”rhumbline” för att möta ett eventuellt sydligt vindvrid. När vi var längst ut på kanten av alla båtarna var det dags att slå ett kort slag in och vänta på vridet. Men nu var det mitt i natten och bara tre timmars sömn natten innan började visa spår. Timmarna gick och jag var som i koma och hade just då inte en tanke på att slå tillbaka! Detta kom jag inte på föränn jag hade fått sova en stund. Men då var vi redan längst ute på andra kanten – katastrof!

Vinden hade varit ganska lätt större delen av natten, vilket är jobbigt då Pac-Man är lite underriggad. Nu lättade vinden ur ytterligare och började dessutom vrida med så att vi nästan sträckte upp till Visby. Vi såg Arconan 430 Zelma på andra kanten, där vi planerat att vi skulle vara, segla på en öppen fin bog i nästan åtta knop medan vi seglade bidevind i 4,5 knop. Surt!

Zelma gick i mål medan det fortfarande fanns vind kvar. Vi fastnade lite i bleket som bredde ut sig. Efter vår katastrofala natt var vi ganska säkra på att vi var bland de sista in i mål men till vår förvåning låg vi trea i klassen i Visby efter Zelma och Foxy Lady. Uppenbarligen hade andra gjort än större misstag.

I Visby slängde vi snabbt i oss lite käk och sedan snabbt ner i kojen. Fyra timmar senare ringde väckarklockan. Snabbt tankade vi ner senaste prognosen på datorn och gav oss ut till start. Nu blåste det 7m/s och vinden var sydvästlig. Bidevind mot Västerviks angöring, fulla vattenballasttankar och IMX 40 Foxy Lady i sikte framför. Vinden öppnade sakta och farten ökade, vi loggade mellan 8 och 9 knop och när vinden tillfälligt mojnade en aning satte vi vår Code 1 och siktade lite lägre med tvåsiffrigt på loggen. Detta var vår bog! Vi lämnade Foxy Lady i kölvattnet och tog även in på Zelma som hade en ledning på ca 5 sjömil.

Rundning vid västerviks angöring och vinden hade mojnat. Lätt kryss igen mot en massa gamal sjö. I sådana lägen önskar man att man hade en riktig genua istället för en liten ynklig fock som det är svårt att få något driv i. Vi lade ett slag österut vilket visade sig vara helt fel någon timme senare. När våra konkurrenter rundat fyllde ny vind in från väster som dom fick långt före oss och som dessutom gjorde att de pekade rätt på Blå Jungfrun som var nästa rundningsmärke. Det går fort att tappa distans ibland!

Vid Blå Jungfrun var Effect och Foxy Lady ikapp oss. Lätt kryss återigen in mot Oskarshamn. På vägen dit small kardborrebandet som håller storskotet av två gånger vilket gav Aspecten och Foxy Lady en ledning på nästan en sjömil. Målgång och vi hade rasat till en nionde plats i gruppen. Snabbt i säng igen och fyra timmars sömn.

Vinden hade ökat igen till 6-7 m/s inför sista benet, riktningen var fortfarande västlig men ett nordligt vrid och mer vind väntade. Platt läns ut till Blå Jungfrun och vi skar mest i flottan med vår gamla gennaker från -97. Men Pac-Man pinnade på fint och vi låg långt norrut, nära Blå Jungfrun, när vridet kom, vilket gjorde att vi var ikapp Effect och Foxy Lady. Nu blev det kryss i en ökande bris och ganska snabbt visade vindinstrumentet på 9 m/s och det var dags att byta till lilla hårdvindsfocken.

Vinden ökade snabbt vilket försvårade bytet. Vågorna byggde också rejält och båten hoppade och for. Vågor i kombination med vinden drog focken överbord. Snabbt fick vi släppa skoten och vända runt. Att träna man överbord i 10 m/s och hög sjö är kanappast ett vinnande drag i en kappsegling. Men det var tur att focken inte hann sjunka! Vi gick ner en snabbis på läns för att kunna få ner focken och båten accelererade blixtsnabbt till 12 knop i surfarna, fort åt fel håll! På med autopiloten på 50 grader TWA och fram och hjälpa Nicklas med hårdvindsfocken. Autopiloten vinglade en hel del och seglade alldeles för lågt och fort emellanåt så att Pac-Man flög ut för vågorna som gjorde arbetet betydligt svårare och blötare. Det sprutade upp vatten längst benen, in genom ärmarna och halsen. Efter segelbytet var man blöt av både svett och havsvatten. Vinden ökade ytterligare till ca 12 m/s och vi tog in ett rev i storen. Så här seglade vi ett par timmar och vi tyckte väl att det gick rätt bra. Trots ihållande ösregn, bara 5grader i luften och en köldfaktor under fryspunkten så var vi på ganska bra humör. Men vinden ökade stadigt och sjön med den. En bit utanför Västervik hade vi långa stunder 40 knop på vindinstrumentet och det började bli riktigt jobbig sjö. I de hårdaste landningarna kunde man känna hur fällkölen rörde sig och ”körde ikapp” båten – minst sagt obehagligt! Vi var tvungna att styra ävldigt aktivt för att undvika de värsta kraschlandningarna. Hur ska detta gå när mörkret faller? tänkte vi.

Detta i kombination med att vi redan var rätt trötta, blöta och kalla samt minnet av Helly Hansen Skagen Race ca en vecka tidigare, där jag blev svårt sjösjuk (glömde sjösjukepillerna), gjorde att jag försiktigt lade fram att det vore rätt skönt att bryta här och ta oss in i hamn innan mörkret skulle falla. Min gast Nicklas var inte så sugen på detta, han ville fortsätta men var såklart tvungen att ge med sig för sin mjuka skeppare som sätter säkerhet för båt och besättning framför ära och beröm. Safety first!

När detta väl var bestämt släppte vi på skoten och seglade halvvind in till Västervik. Vilken otrolig skillnad! Bonkandet och stänkade försvann direkt och loggen rusade iväg till både tolv och tretton knop. “Fan, så här skulle man ju kunna härda ut”, sa vi. Jag förstår nu varför fransmännen säger att man inte ska segla mot vinden!

Utav 106 startande båtar så bröt 77st. Jag vet inte om det var otroligt bra sjömanskap eller avsaknaden av densamma som drev de kvarvarande 29 båtarna hela vägen till mål. Hursomhelst så är det starkt gjort att uthärda kyla, mörker, vind och vatten som mer liknade en kulen decemberdag än en tidig dag i juni. Hatten av till er!

Vann gjorde IMX 40:an Foxy Lady med Rickard Bergqvist och Clas Boman ombord. Titta på Watski 2Star-sidan för hela resultatlistan. Och läs fler rapporter på Tangosailing.nu.

Ornö Runt med udda snabbseglare

28 maj, 2012 av Jimmy Hellberg

Helgens Ornö Runt bjöd på paradväder och utmanande vindar för de 231 deltagande båtarna. Jimmy Hellberg gled genom trånga sund, sträckte ut med gennakern i 13 knop och fick hjärtat i halsgropen när han luffades upp mot land – kölen är tre meter djup. Se filmen och läs ingående story.

Ornö Runt blev en härlig segling med underbart seglarväder. Kappseglingsmässigt så började det dåligt för oss. Kryss i lätt till mellanvind i trånga vatten med massor av båtar som gjorde luften extremt turbulent och det var svårt att få fart i båten. I början blåste det så vi körde med fyllda vattenballasttankar men vi har nu lärt oss att det inte fungerar när det är trångt och man måste kunna ta blixtsnabba beslut om att slå. De ca 15 sekunderna som det tar att flytta vattnet är för lång tid och då har luckan, vridet eller vindbyn redan dragit förbi. Detta gjorde att vi många gånger kom ur fas med vindvriden som var både många och stora så vi hamnade på rejäl efterkälke. Vår största konkurrent, Aspect 40:an ”Effect” var näramre en sjömil före oss innan det var dags för rundning vid norra Ornö.

Del två av seglingen bjöd på undanvind, i början platt läns. Vår gamla gennaker från -97 är inte gjord för läns så vi skar som dårar med 90 grader skenbar vindvinkel och det verkar Pac-Man gilla. Vi gippade in närmare Ornölandet medan de flesta som låg i vår närhet gick utanför Gjusböte och Långholmen. Teorin säger ju att det borde vara mer vind närmare Ornölandet då vinden som bromsas upp där vrider vänster. Jag vet inte om vi hade bättre tryck än övriga men vi hade flyt med vriden som gjorde att vi fick bra skärning ut på Lång Tarmen. Nu hade vi ryckt ifrån ordentligt och vi seglade om båtar på löpande band då det tillfälligt vred emot och många hade problem med att bära sina spinnakrar.

Sedan blev det trångt i passagen mellan Landsätta och Krogen med rätt aggressiv segling från vår sida, för att inte fastna allt för mycket bakom plattlänsade spinnakerbåtar. Det blev lite hetsigt ombord när Hans Samuelsson i SK30 ”Deidre” svarade blixtsnabbt på vår skärning och luffade oss bra nära land vilket gjorde att åtminstone jag fick hjärtat lite i halsgropen då Pac-Man sticker 3m djupt. Då vill man inte in allt för nära land, även om Hans tyckte att ha lämnade oss gott om plats…

Nästa utmaning var att ta sig igenom den södra rundningen som också är en tajt passage mellan Österbåden och grynnorna norr om Västerbåden. Här blev det platt läns och vi var tvungna att bromsa för att inte köra in i båtarna framför som hade bildat en effektiv mur. Direkt när det öppnade upp började vi skära aggressivt igen.

Nu började vinden vrida emot och en bit fram började båtarna ta ner sina spinnakrar. Vi pumpade upp fullt med vatten för att stå emot den branta skärningen och stundtals hårda vindbyarna. Vi toppade som mest 13 knop och vår fördäckare Martin Heidendahl satt och jublade som ett barn på Gröna Lund, själv var jag mest orolig för masttoppen som inte är fullt stagad… Men både den och den gamla gennakern höll!

Sista delen upp mot mål var det kryss i 6-7 m/s och då gick vi rätt bra jämfört med båtarna runt omkring oss och till vår glädje hade vi nu kapat avståndet till Aspect 40:an rejält, som nu inte var mer än ett par hundra meter framför oss. Här var det hyfsat öppet vatten och vi hade inga problem med att tajma slagen med vattenballasten. Vi kom aldrig ikapp Aspecten helt men tillräckligt för att slå dem på beräknad tid, vilket är ett stort ”fall” i rätt riktning för oss.

Återigen slutade vi på en sjunde plats i vår startgrupp, vilket vi inte är helt nöjda med. Men vi vet att vi har mycket att lära om hur båten skall seglas. De gamla seglen ska ju också bli utbytta så småningom. När vi väl har listat ut vad Pac-Man behöver så finns det hopp om bättre båtfart och topplaceringar framöver.

Nästa äventyr blir Watski 2Star som börjar redan på onsdag!

Se resultat från Ornö Runt här.

Tuff kamp mellan snabbseglarna i SRS på Lidingö Runt

13 maj, 2012 av Jimmy Hellberg

Lidingö Runt är ett spännande styrkeprov och en chans för gamla båtar att mäta sig mot moderna racers. Här berättar Jimmy Hellberg (15 år gammal B&R 38) om sin kamp mot snabbseglarna i SRS-klassen och om frustrationen när segelgarderoben inte räcker till…
Foto: Oscar Morin

Lidingö Runt runt är avslutat, det startade runt 300 båtar i årets upplaga så det finns garanterat 300 versioner av vad som hände på vattnet. Men detta är en kort skildring av hur vårt race såg ut.

Vi (Pac-Man) startade i grupp 6, dvs där man hade buntat ihop alla SRS-båtar med SRS-tal 1,30 och högre. Vi hade hoppats på en bra fajt med några av de snabbaste båtarna, framförallt Rolf Tannergårds Aspect 40 ”Effect”. Men det visade sig att det denna dag inte dög att segla 80% av tiden med en liten fock på 25kvm, som dessutom har 11 år på nacken…

Vi kom iväg med de främsta i starten och kunde segla i hyfsad fri vind. Det var slör för babords halsar i ganska lätta vindar med enstaka puffar. Vår största gennaker på ca 110 kvm är rätt liten i förhållande till båten, inte så konstigt kanske med tanke på att den är sydd -97. Men den funkade ändå bra då det var slör och inte läns. Efter en stund hade vi ryckt till oss en liten ledning så allt var frid och fröjd ombord.

Här seglas det över ett grundflak och Pac-Mans 3m djupa fällköl fick fällas tillfälligt, därav bakvikten. Att stabilliteten minskade var inget problem i dagens lätta vindar.

Allt eftersom blev det brantare och det började närma sig nertagning. Vi var dom som hade nylonet uppe längst, och vi ryckte lite till på detta. Men nästa segel i garderoben är focken och det var inte max höjd som gällde. Aspecten satt sin X-Screecher som är drygt dubbelt så stor som vår fock och körde om oss som om det vore ett möte! Farr 38 ”Pandion” med genua var en annan båt som vi inte heller rådde på.

Martin Angsell med den helt kartongnya Dufour 36P kom också stormande, först med en code 1 och sedan en snygg peel till code 0. Det var som rena trollerilådan, det ena roliga seglet efter det andra poppade upp! Jag var grymt avundsjuk, och där satt vi och guppade med en ynklig fock. Det visade sig dock att det skulle bli en jämn fight mellan oss, surt bara att de har ca 6% lägre mätetal.

Pac-Man har som tidigare nämnt vattenballast. Haken med detta är att om det inte blåser över 5 m/s så är detta inte till någon nytta och då betalar man dyrt (i mätetal) för något man inte använder, ungefär som att ha en Code 0 som inte heller alltid kommer till användning. Snart var det dags för upprundning och vi hade därför förhoppningar om mer vind på kryssen över Askrikefjärden.

Men vinden lyste med sin frånvaro, istället bjöds det på regn. Två andra båtar hade nu hunnit upp oss, båda med genua. Den ena var Arcona 430 ”Zelma” och den andra var Luffe 40 ”Blå´s”. En allround båt med mycket skicklig besättning. Dock gjorde de ett misstag att gå lite väl nära Duvholmen med lite bottenkänning som följd vilket gav oss andra lite mer andrum. Tajtast race hade vi även i fortsättningen med Martin Angsells hotta Dufour 36p som har genröst tilltagen segelyta i form av maxad Fat head stor och som tidigare nämnt en arsenal av stora försegel, vilket var ett vinnande koncept i dagens lätta fluktuerande vindar, förutsatt att man kan hantera alla segelbyten på ett effektivt sätt förståss och det gjorde Martin och Co med bravur.

Emellanåt kom det några puffar på ca 4-5 m/s och genast sken Pac-Man upp men lyckan varade inte länge för vinden mojnade snart igen och började dessutom vrida mer på nord så nu blev det sträck över större delen av Askrikefjärden vilket inte gjorde saker och ting lättare för oss. Aspect 40 ”Effect” såg vi knappt längre och Farr 38 s/y Pandion hade också jobbat till sig en god lucka.

Vid Djursholm var det dags för nylonet igen men nu var det platt läns. Återigen kom Angsell och co med en stor fin gennaker med effektiv skulldra som rullade ut i lovart. De kunde gå väldigt djupt medans vi var tvungna att skära fram och tillbaka med vårt smala nylon. Det tog inte lång stund innan de var ikapp och gick om oss igen och tätt efter dem kom Luffe 40 Blå´s som gjort en stark comeback efter grundstötningen. Enda trösten var att vi lyckades hålla M34 Schkval bakom oss som ju är en ren racer och som mäter aningens högre än vad Pac-Man gör.

Vi slutade dagen som sjätte båt i mål och med en sjude plats på beräknad tid av ca 30 båtar i klassen. Wasa 41 IMS, Aitutaki klämde sig in emellan och knep sjätteplatsen på beräknad tid. Line Honuors tog Rolf Tannergårds Aspect 40, mycket snyggt seglat men de blev snuvade av Martin Angsells Dufour 36P på klassegern. Otroligt starkt av Martin att hålla så hög fart i en helt ny båt! Jag ser dem redan som favoriter inför Watski 2 Star. Andraplatsen kneps av Peter Ohlséns Luffe 40, Blå´s som om det inte vore för en mindre grundstötning verkligen hade utmanat Martin om förstaplatsen.

Summa summarum kan man säga att jag har insett att Pac-Man behöver nya hästkrafter i lättvind och att utvecklingen på gennakers har gått framåt de senaste 15 åren, tänka sig! Jag hoppas på att ha en Code 1 och en ny fock till Ornö runt, om loftet hinner med. Självklart behövs det också en ny läns-gennaker men det finns det ingen budget till i år. Eller är det viktigare med en ny gennaker och leva med den gamla focken en säsong till?

En nyttig tankeövning innan man skyller allt för mycket på material etc är att kolla hur mycket snabbare vi hade behövt segla för att spika och för oss saknades det nästan 7% i fart, dvs vi seglade upp till ett mätetal på ca 1,32 och det vore inte fair att skylla allt på materialet för det finns även en hel del utrymme för bättre segling från vår sida.

Nu tar vi nya tag och jag ser fram emot Ornö runt om två veckor och Watski 2Star veckan efter det. Det är skönt är att båten är hel och sånär som på nya segel och någon skotpunkt så är det inte så mycket akuta saker som måste fixas till innan dessa race.

Vi syns på vattnet!

Se resultat och läs mer på www.lidingorunt.se.

Code-segel var dagens melodi, här defilerar några av de snabbaste båtarna i flottan – Aspect 40 och M34.

B&R 38 Pac-Man mot konkurrenterna på Lidingö Runt 2012.

B&R 38 mot betydligt moderna konkurrenter under Lidingö Runt.
Foto: Christer Ahlbäck

B&R 38 vs Aspect 40 – heta båtar laddar inför Lidingö Runt

11 maj, 2012 av Jimmy Hellberg

Båtfeber-bloggaren Jimmy Hellberg älskar udda båtar. Nu satsar han på en B&R 38 som verkligen var före sin tid. Den har hydraulisk fällköl och vattenballast och är extremt lätt. Men största delen av utrustningen har 15 år på nacken. I torsdags togs första styrkeprovet inför Lidingö Runt mot en Aspect 40 – en modern båt helt byggd i kolfiber med nya segel. Har Jimmys gamla fula ankunge en chans? Läs mer och se filmen!

I går var vi ute i regn och rusk på Kanholmsfjärden för att sparras mot två Aspect 40. Vi kastade loss från norra Värmdö strax efter kl. fem på eftermiddagen. Vi hade runt sex distans till Kanholmsfjärden där vi hade bestämt träff med de två Aspect 40 båtarna. Det var lite som man ser på film, man bestämmer en tid och en plats för att göra upp, spännande! Frågorna var många, vad kan vi vänta oss för vind ute på ”Kanan”, vilken fock är det som gäller på kryssen, vilken gennaker är det som gäller på undanvinden och hur kommer vår mer än 15 år gamla båt stå sig mot dessa raska kolfiberbyggen?!

Väl ute på Kanan så blåste det inte mer än ca 5 m/s. Pac-Man har vattenballast om 750 liter på var sida och just runt 5 m/s går gränsen för vatten i tankarna. Men tumregeln på kryss är hellre för mycket än för lite så vi pumpade på. Vi gjorde några slag söder ut och plötsligt dök Aspecterna upp ur grårusket. De länsade med sina mäktiga gennakrar på ca 140 kvm och gav ett minst sagt respektingivande intryck. Vi öppnade bottenventilen för att tömma ur vattnet ur ballasttankarna, en process som tar ca 2 min och det känns ibland som väldigt långa 2 min. När tankarna väl var tomma så gippade vi runt och satte vår största masttopshissade gennaker på 110 kvm. Rolf Tannegårds ”Respect” gippade strax i lä och för om oss, nu låg vi sida vid sida och jagade fram i 10 knop i en byggande vind. Mot slutet av Kanholmsfjärden var det uppenbart att Pac-Man väl hängde med! Dock med reservation för att båda båtarna kanske gick en aningens högt och jagade fart istället för bästa VMG. Det är inte orimligt att Aspecten går snabbare med sin klart större genneaker på VMG-läns.

Vi rundade upp på norra Kanan och började kryssa söder ut. Vinden låg runt 6-7 m/s med byar på 8. Aspecten låg i lä något för om. Det tog någon minut innan vi hade hittat trimmet på våra, lite trötta, segel. En sak vi har gjort är att vi har kapat av de överst två metrarna på toppen av storseglet för att sy dit en större ”Fat Head”. Detta medför primärt att vi kan skota storen mycket hårdare innan den stänger i toppen och detta leder till mer förstagsspänning. Pac-Man han nämligen en B&R rigg som har varken häckstag eller backstag så storens skotning är kritisk för att minimera sagget i förstaget.

Vårt GPS-spår tydde på att vi slog aningens snävare än genom 90-grader, god höjd alltså, för avdriften om ca 4-5 grader är ju då inräknad. Farten låg på ca 7,5 knop.

Pac-Man var som en skugga till Rolfs Aspect, och ändrade varken bäring eller avstånd, återigen var det i princip dött lopp. Jag fick dock en känsla av att Apecten gick högre när det tunnade ur och jag vet att med deras ”X-Screecher”, en väldigt plan Code 0,så kryssar de väldigt snabbt i vindar under 4 m/s.

Detta segel saknas i Pac-Mans garderob så då kommer vi få pisk men samtidigt så ”kostar” ett sådant segel någon dryg hundradel i SRS vilket är surt om man inte får användning för det. Rolfs Aspect mäter 1,42 i SRS i år mot Pac-Mans 1,401. De två hundradelarna som skiljer båtarna i mätetal är inte mer än vad det skiljer i topp tio i en tajt entypsflotta så det är omöjligt att bedöma huruvida detta är helt korrekt eller ej efter några repor på Kanholmsfjärden.

Varje båt har sitt väder och sina vinklar så det kommer bli mycket en mycket spännande säsong för denna första indikation tyder på att de kommer bli tajt racing!

Foton: Gustav Morin:

Lidingö Runt – startskottet för årets kappseglingar

9 maj, 2012 av Jimmy Hellberg

På lördag går startskottet för Lidingö runt – den första stora regattan för säsongen för oss som seglar ”folkrace”, det vill säga SRS. Just nu är 309 båtar anmälda, vilket gör detta till ett av Sveriges största startfält och det är ju riktigt kul!

En annan kul sak som dykt upp är Avantime Cup, ett initiativ för att främja havskappseglingen i Sverige. Det hela går ut på att man väldigt enkelt anmäler sin båt och besättning på avantimecup.se och sedan kör minst fem av de sju regattor som ingår i cupen; Lidingö Runt, Ornö Runt, Sandhamn Open, ÅF Offshore Race, ORCi VM Finland, Tjörn Runt och Datacom Cup.

Att delta i cupen och slåss om prisbordet, som verkar vara något utöver det vanliga, är helt gratis så när som att man måste vara medlem i Svenska havskappseglingsförbundet.

Avantime Cup-hemsidan är riktigt snygg och jag gillar framförallt funktionen att man kan klicka och få information om varje team (förutsatt att de har valt att skriva in något om sig vilket jag hoppas att alla gör). Detta är kanon för det är ju mycket roligare om man vet lite om båtarna man möter. Jag har just anmält min båt PAC-MAN och vi har hittills planerat in fyra race i cupen.

Anmäl din båt och var med du också!

Läs mer om Lidingö Runt.

Foto: Mats Johansson

Peke, hydrauliskt uppfällbar köl och vattenballast. B&R 38:an var före sin tid. Men den har ännu inte testats på kappseglingsbanorna.

Voltmätare – ett måste!

2 maj, 2012 av Jimmy Hellberg

Hur man optimerar sin strömförbrukning ombord skulle vår teknikguru Jimmy Hellberg kunna skriva böcker om. Men det behöver inte vara så komplicerat. Här ger Jimmy ett antal smarta knep för hur man håller förbrukningen nere och laddar rätt – så att batterierna inte dör i förtid.

Ett första steg när det gäller elförbrukning ombord är såklart, om man vill göra det enkelt för sig, att hålla förbrukningen nere. Ett första knep är att belysa sin omgivning med hjälp av LED-lampor. De är otroligt mycket mer effektiva än glödlampor och drar nästan lika lite ström som fotogenlampor. Jag har genomgående bytt till LED ombord på min båt, och då menar jag på alla punkter. Till exempel ska man se till att lamporna i instrumentbelysning och på strömbrytarpanelen är LED, så att panelen i sig inte slukar lika mycket ström som förbrukaren man vill driva.

Jag har sedan några år tillbaka upptäckt Biltemas marinsortiment. Utbudet är såklart inte lika stort som hos båtbutikerna men prylarna är i många fall av bra kvalitet och till bra priser. I mina tidigare båtar har jag bla använt mig av Biltemas LED-lampor och lanternor samt strömbrytarpaneler med LED-belysta switchar med automatsäkringar, i mitt tycke en kanonprodukt!

En så här enkel pryl för 99kr från Biltema kan hjälpa dig att förlänga livet rejält på dina batterier.

Nu senast hittade jag bland biltillbehören en simpel men mycket praktisk digital voltmätare för cigguttaget. En voltmätare är ett måste för att hålla koll på batteribanken i båten.

Jag brukar använda mig av såkallade ”batteritankmätare” som hela tiden räknar in- och utgående ström i batteribanken och på så sätt kan visa hur många amperetimmar det finns kvar i batteribanken. Men i mitt senaste projekt med B&R 38:an”Pac-Man” skippade jag det av två skäl:

1: De är dyra, kostar mellan 1500 och 2500 kr.

2. De klarar inte att ”räkna” på Lithium-batterier vilka är på stark frammarsch och står högt på min ”wanted-lista”, och då blir en sofistikerad batteritankmätare inget mer än en simpel voltmätare, lite som att kasta pärlor åt svin.

Den betydligt mer avancerade batteritankmätaren är bra men dyr. Att den inte är “framtidssäkrad”, dvs den klarar inte att räkna på morgondagens lithiumbatterier, är den största nackdelen enl Jimmy.

För de som inte har någon koll på detta med ström så kan man enkelt uttryckt likna strömmen med vatten. Tänk dig en vattenslang där vattentrycket kan liknas med spänningen i elkabeln som anges i Volt. Sedan har vi mängden vatten som rinner, vilket motsvarar strömmen och anges i Ampere. Sist har vi produkten av de båda vilket kallas Effekt, dvs. hur lång tid tar det att fylla en hink med vatten, detta anges i Watt. På samma sätt anges längd i meter, tid i timmar och hastighet i kilometer per timme.

Mängden ström som finns i ett batteri mäts i Amperetimmar (Ah), dvs hur mycket ström (Ampere) kan man dra ur batteriet under en viss tid. Om batteriet är på 100Ah och man har en förbrukare som drar 10A så innebär det att batteriet är tomt efter 100/10 = 10 timmar.

Tack vare kemin i ett vanligt bly-syra batteri, vilket är den absolut vanligaste förekommande batteritypen i bilar och båtar, så finns det ett starkt samband mellan spänningen i batteriet och laddningsgrad och därav kan man få en mycket bra bild av hur mycket ström som finns kvar i sin batteribank med endast en voltmätare.

För att få en korrekt bild av laddningstillståndet i batteribanken med bara en voltmätare måste batterierna ha vilat, dvs utan vare sig belastning eller laddning, under helst ett dygn. Något som inte är så lätt att få till under semestern. Då är den avancerade batteritankmätaren såklart överlägsen. Men man får ändå ett hum om hur mycket ström som finns kvar i batteribanken med den simpla voltmetern även i dessa lägen, vilket man oftast kommer mycket långt med, mer om det snart.

Nedanstående tabell visar ungefärlig laddnivå relativt spänningen i bly-syra batterier (gäller för batteri i vila i rumstemperatur).
12,8 = 100% 
12,5 = 75%
12,2 = 50% 
11,9 = 25% 
11,6 = 0%

Det absolut viktigaste för att inte döda sina bly-syra batterier i förtid är att aldrig dra ur dem till mer än 50 procent, ett faktum som allt för få känner till, tyvärr. Dvs har man en batteribank på 200Ah som jag har så ska man aldrig dra ur mer 100Ah. Vissa batterityper som tex AGM klarar djupurladdningar lite bättre men även där kommer batterierna klara sig längre om man inte drar ur dem djupt, alltså till mer än 50 procent.

Med hjälp av voltmätare kan man alltså enkelt se när spänningen börjar närma sig 12,2 Volt, vilket indikerar att halva batteribaken är tömd och att det är hög tid att ladda! Men detta gäller som tidigare sagt för batterier i vila. Under belastning så sjunker spänningen momentant. Hur mycket beror på hur stor lasten är.

I min båt brukar spänningen sjunka ett par tiondelar när vanliga förbrukare som t ex instrument och kyl är igång. Man kan då tänka sig att man kanske kan låta batterierna sjunka till ca 12,0 volt som lägst. Detta är något man måste testa sig fram till, hur mycket spänningen sjunker med olika stor förbrukning.

Inte nog med att man inte ska dra ur bly-syra batterierna för mycket, så är det faktiskt så att de mår bäst av att vara fulladdade. Lämnar man dem urladdade under en längre tid så tar de stryk. Man skall därför vara noga med att ladda upp dem fullt när man inte ska använda båten på ett tag. Att ha en solcell med en bra laddregulator är ett sätt att underhållsladda batterierna nar man är borta från båten.

Att ladda batterierna till 100% tar lång tid men att ladda dem till 80-90% går relativt snabbt och är den nivå man kan räkna med att få upp batterierna till under motorgång på semestern. Eftersom man aldrig ska dra ur dem till mer än hälften av dess kapacitet så innebär detta att man ofta bara har 30-40% av batteribankens totala kapacitet att röra sig med, i mitt fall 60-80Ah av totala 200Ah. Bara min kyl drar ca 25Ah per dygn vilket innebär att den kan gå i max tre dygn utan laddning, förutsatt att inga andra förbrukare har varit igång. Tänk på detta när du dimensionerar din batteribank, den behöver oftast vara mycket större än man tror!

Detta fenomen, att man faktiskt bara kan utnyttja 30-40% av den totala kapaciteten av en batteribank bestående av bly-syra batterier, tillsammans med den tunga vikten som detta medför, är anledningen till att Lithum-batterier står högt på min lista. Fördelen med de gamla hederliga bly-syra batterierna är att de är billiga och håller många säsonger – om de sköts rätt.

Är du inget batteriproffs så kan alltså en simpel voltmeter och följande två enkla tips se till att du har batterier som fungerar i många år framöver:
1. Ladda aldrig ur batterierna till mer än 50%
2. Lämna aldrig batterierna urladdade under längre tid.

Lycka till med strömförbrukningen i sommar!

Plattfender – hit eller shit?

10 oktober, 201926 april, 2012 av Jimmy Hellberg

Platta fendrar har inte blivit någon säljsuccé. Båtfolk fortsätter att köpa dyra runda fendrar. Kanske har de missat poängen?
Jimmy Hellberg har testat och ger här ett gänga intressanta åsikter.

Platta fendrar har funnits några år men det är inte så ofta man ser dem i hamnarna. Så man undrar ju hur bra de fungerar.

Johan Granath var en av de första jag såg använda dem på hans Omega 10 ”Amalia”. Han menade på att de var lätta och smidiga, men att den låga vikten också gjorde att de kunde blåsa upp på däck, och där gör de ju ingen nytta. Dessutom menar Johan att de gnisslar rätt mycket, vilket ju är extremt irriterande när man ska sova i båten.

Förra säsongen seglade jag mest med min 30-fotare AIRBENDER och det var ganska mycket fokus på kappsegling. Då vill man ju att allt ska vara så lätt som möjligt och helst vill man ju inte ens ha med sig en massa tung utrustning, fendrar inräknat. Men för att få det att fungera så krävs det ju ett ”shore crew” som möter där man ska landa. Något som är förunnat Volvo Ocean Race-teamen men knappast en simpel amatör med starkt begränsad budget. Det har visat sig svårt att ens att lura ut mamma att stå och ta emot vid bryggan! Alltså blir det till att försöka viktoptimera den utrustning man måste ha med sig och därav testade jag plattfendern på AIRBENDER förra säsongen.

Det finns också bra uppblåsbara fendrar av den typ som stora båtar använder, men de är sjukt dyra även i små utföranden, och skrymmande om man inte vill pumpa en timme innan dockning. Dessutom finns det risk för punktering, om än liten. Det enda lätta alternativet för vanliga dödliga, mig veterligen, är alltså plattfendern. Det är nästan alltid kampanjpris på dem i båtbutikerna och på båtmässorna, så man blir inte ruinerad för att man köper ett set nya fendrar!

Johan Granath var ju bara halvnöjd med sina platta fendrar men jag måste nog säga att jag nu efter en säsongs användande, föredrar dem framför vanliga fendrar. Och det är inte bara för att jag tycker om att viktoptimera i alla lägen. Att plattfendrar bara väger en tredjedel av vanliga fendrar är inte bara bra i hänseende av att lätta båten, de blir mycket smidiga att handha ombord också. Den fyrkantiga formfaktorn är också mycket praktisk då det gör dem mindre skrymmande när de skall stuvas undan, de rullar heller inte omkring under segling. Dessutom kan man sitta, gå eller stå på dem utan att risk att rulla av, så fördelarna är många.

På Erlandssons Brygga hittade jag fenderskyddet E-Bridge 250×800 som passar den större varianten av plattfendern som handen i handsken. Att platta fendrar gnisslar är nu ett minne blott och risken att de blåser upp på däck har visat sig vara minimal om man har mantåg (vilket Johan inte har på Amalia).

Plattfendern är i min mening en hit! Min 38-fotare Pac-Man har nu fått fem plattfendrar med fenderskydd på var sida, smidigt, praktiskt och snabbt!

Platta fendrar väger lite och passar därför perfekt för kappseglare. Men de är också billiga och tar lite plats, vilket familjeseglare borde uppskatta.

Vårrusta rätt – få en snabbare båt

10 oktober, 20192 april, 2012 av Jimmy Hellberg

Här berättar vår bloggare Jimmy Hellberg om bottenfärger, roderinställningar och hur man får en jämnare botten genom att försänka genomföringarna.

Mitt senaste projekt är en Bergström&Ridder-ritad 38-fotare som ska sjösättas inom kort. Båten är inte ny så det är många småsaker som man kanske skulle vilja fixa men när tiden är knapp så måste man prioritera det viktigaste. I mitt fall är det att fixa till en hyfsad bottenfinish, flusha genomföringarna för logg och lod samt se till att de dubbla rodren, som är gigantiska, inte står fel sinsemellan. Annars skapas en väldigt effektiv broms! Mer om det snart.

Att få till en perfekt bottenfinish kräver normalt väldigt mycket tid och mödosamt arbete och av denna anledning har jag på mina tidigare båtar inte haft någon bottenfärg, utan bara kört med epoxigrundfärg. Fördelen med detta är att man första året kan fokusera på de viktigaste områdena som första tredjedelen av skrovet, samt köl och roder. År två jobbar man vidare med botten och tar mitten och bakåt samt kanske bättrar på köl och roder ytterligare. Efter tre år har man då en perfekt botten!

Nackdelen är att man inte kan ha någon bottenfärg och måste bada på sommaren för att hålla botten ren från snäckor och gräs.

Alla genomföringar för avlopp och vattenintag etc är sedan tidigare flushade, men inte genomföringarna för logg och lod. Det här stör mig för mycket för att jag ska kunna låta bli dem, även om tidsschemat är pressat!

Fler artiklar om att ge sin båt bättre prestanda:
Lär om skrovfriktion och gör din båt snabbare
Optimera din köl- och roderprofl
Bästa tipsen för att optimera bottenästa tipsen för att optimera botten

Gamla genomföringar går ofta sönder när man tar bort dem då de brukar sitta så hårt att man måste ta till en ansenlig mängd våld för att lyckas. Sedan är det bara att fräsa bort lite extra i ytterskinnet och in med nya för att sedan spackla upp med epoxispackel runt om. Tid för detta är cirka en halv arbetsdag.

Sist men klart viktigast på alla båtar med dubbla roder är att se till att dessa står rätt i förhållande till varandra. Vad som är rätt varierar beroende på vad det är för båt, hur denna balanserar och för vilken bog man seglar. Som exempel ändrar VO 70-båtarna vinkel mellan rodren under gång, beroende på bog och vindstyrka, men detta är inget som jag kommer att hålla på med på min semi-cruiser. För mig handlar det om att hitta en hyfsad ”kompromissvinkel”.

Om båten normalt seglas med en del rodertryck, vilket ju brukar vara samma sak som ett par graders rodervinkel, så skall rodren peka in mot varandra, mot fören, med samma vinkel. I bilindustrin kallas detta normalt för ”toe-in”.

Målet är att bara lärodret skall ge roderverkan eftersom lovarts roder som är halvt uppe ur vattnet är mer horisontellt vinklat och eventuell kraft från detta bidrar mer till att lyfta aktern och trycka ner fören än till att svänga båten. Dessutom “ventilerar” ett roder som är halvvägs uppe i luften väldigt lätt, och då ger det ingen roderverkan alls utan bara ren bromsverkan. Alltså, när rodret i lä har en vinkel på ett par grader så eftersträvar man att lovarts roder ska ha noll grader för minsta motstånd. Detta är grundfilosofin.

På vissa bogar, som t ex halvvind i frisk bris, så är det inte ovanligt att vinkeln är betydligt större än bara några grader. Ombord på VO 70-båtarna, med reglerbara rodervinklar, frikopplar man till och med lovarts roder helt i vissa lägen när man seglar, så att lovartsrodret bara ”flöjlar med”. Motsatsen uppstår på läns i lätt vind då krängning och rodertryck är litet och därmed bör rodren stå helt rakt sinsemellan, dvs noll toe-in.

På en båt som min gäller det som sagt att hitta en lagom kompromiss, allt annat är för mekigt och komplicerat. Jag kontaktade Anders Dahlsjö, som var ansvarig just för rodervinklarna på Ericsson 3 under förra Volvo Ocean Race, för att få hans åsikt i ämnet. Han rekommenderade två grader toe-in som en grundinställning för att sedan studera hur vattnet strömmar över lovartsrodret i olika vindstyrkor och vindvinklar och därefter finjustera. Det kan mycket väl vara så att en ”vanlig” båt kräver mer toe-in i snitt än en VO 70 då denna är försedd med asymmetriska centerbord och därför inte har fullt så stor avdrift som en båt med symmetrisk köl.

En spännande säsong nalkas!

Även nya båtar kan ha helt fel inställning på rodren. Här testseglar Jimmy Hellberg en Elan 310 i frisk vind som hade en ansenlig mängd “toe-out” dvs lovartsrodret fick extra mycket vinkel som skapade en effektiv broms!

… och den testseglade båten hade gått märkbart snabbare om rodren inte verkat som bromsklossar.

Rodren på B&R 38 är enorma, vilket gör det väldigt viktigt att vinklarna är rätt.

Allt som står ut bromsar, menar Jimmy. Att försänka genomföringarna är en del i att få en jämn botten med lågt motstånd. Jimmy försänker här logg och lod på sin Admiralty 30, AIRBENDER och hans nya B&R 38 väntar samma behandling.

B&R 38 var långt före sin tid med extremt låg vikt, dubbla roder, peke, fällköl, vattenballast och kolfiberrigg, bland annat. Mer om den i en kommande artikel.
Foto: Tom Sandberg.

“Nyttig tankeställare att gå överlevnadskurs för seglare”

26 mars, 2012 av Jimmy Hellberg

Elektronik och plottrar har förenklat båtlivet och lockat ut gemene man på sjön. I takt med teknikutvecklingen verkar också viljan att lära sig sjömanskap ha sjunkit. Bekymmersamt tycker Båtfeberbloggaren Jimmy Hellberg som just gått en överlevnadskurs för kappseglare.

Foto: Hamish Hooper/Camper

I helgen har jag gått “ISAF Offshore Personal survival course” som är ett krav för havskappsegling i kategori 2 tävlingar och över.

Det var mycket fokus på vilken utrustning man bör ha, vad som fungerar bra och dåligt samt hur man hanterar denna utrustning i en krissituation som tex man över bord, brand ombord eller om båten sjunker. Vi körde bra praktiska övningar i vattnet med flytväst, livflotte och annan viktig utrustning som mycket väl kan utgöra skillnaden mellan liv och död.

Jag tycker att det är en bra kurs, om än rätt dyr, den kostar närmare 4 000kr. Det är synd för jag tror att fler skulle gå den och få sig en nyttig tankeställare om priset var lägre. En reflektion är att det i dag, på gott och ont, är väldigt enkelt att skaffa sig en båt, en plotter och ge sig ut på sjön utan någon större tidigare erfarenhet. Förr krävde detta mer förkunskap. Bara att navigera var förr lite av en konst och detta lärde man sig ofta genom att följa med andra duktiga seglare ut. Timmarna på vattnet gav även rutin på allt annat runt omkring och man lärde sig gott sjömanskap.

I dag är kraven på säkerhet under havskappsegling oändligt mycket högre än det var förr, en del tragiska olyckor har föranlett detta. Dock har omständigheterna oftast varit extraordinära vid dessa olyckor och jag ställer mig frågan om effekten inte skulle bli minst lika förödande i dag som förr, trots att både båtar, material och säkerhetsutrustning är många gånger bättre i dag. Utrustningen väger helt enkelt inte upp för sämre rutin och sjömanskap. De tragiska olyckor vi haft under senare tid i våra vatten tyder på det.

Gott sjömanskap är att inte “ta sig vatten över huvudet” och äventyra säkerheten på sin båt och sin besättning och att därmed se till att man inte hamnar i en nödsituation i första stället. Mycket kan man tycka om galna havskappseglingar som tex Volvo Ocean Race, men dessa killar uppvisar extremt gott sjömanskap, sådant lär man sig inte på kurser utan är resultatet av år av träning på havet, “hands on”.

I den senaste etappen i Södra Oceanen är detta mer tydligt än någonsin då besättningarna fortfarande kappseglar i förhållanden de allra flesta “vanliga” båtmänniskor inte ens skulle överleva. I dessa förhållanden finns det inget utrymme för misstag.

Kolla nedanstående sekvens, som är både skrämmande och fascinerande på samma gång, från Telefonica när hon blir rullad av en nästan tio meter hög brytande våg. Alla ombord slås förståss omkull av vattenmassorna och blir hängande i sina livselar. Omedelbart efter kollar de snabbt att alla är ok och återgår sedan direkt i “race mode” igen. Man hör storsegeltrimmaren ge kommandot “main on” (skota storen) som om ingenting hänt!

http://www.youtube.com/watch?v=UrKQgJykdO4

Sök inom kategorier (välj fler genom shift+klick)