KER 46+ – en ny brutal racer för havet!

Ker 46 3Jimmy Hellberg har kappseglat i heta klassen “Fast 40+” under sommaren och är djupt imponerad över båtens prestanda. Här berättar han varför uppföljaren som är sex fot längre lär bli något alldeles utöver det vanliga!

Jag ska snart berätta om den nya 46-fotaren men för att ge er lite bakgrund så vill jag ge en kort inblick i min sommar med lillasystern på 40 fot.

Jag har alltså under den gångna säsongen seglat en Ker 40+ som är specifikt byggd för heta ”Fast 40″-klassen. En klass som blivit extremt populär och prestigefull på rekordtid i England. Så pass att den fått ta över anrika bucklan ”One Ton Cup”.

Egen klass och handikapp
Fast 40-klassen bygger på en boxregel ungefär i stil med TP52 men som också tillåter att man tävlar på IRC-handikapp. Dock inom ett väldigt smalt spektra. Detta medför att man har ett lite större spann på bland annat tillåtna skrovlängder och vikter. Man måste alltså inte bygga en helt ny båt för att kunna vara med och rejsa i klassen. Till exempel så mäter gamla GP 42:or in.

Kort sagt så är det här ett smart sätt att snabbt bygga en klass på!

Se också:
Ker 40 – fartmonster med fyndiga finesser!
Test av häftiga MC 38

Så till seglingsegenskaperna! Ker40+ är en fascinerande och beroendeframkallande båt som är otroligt ”hal” och går som ett troll på alla bogar – i alla vindar. Jag har fortfarande svårt att greppa hur en båt utan svängköl kan vara så hysteriskt snabb!

Ett kort klipp från sommarens segling.

Blöt som få
Den är helt flushdäckad, så det finns inga faciliteter alls under däck. Den är optimerad för att seglas på The Solent och med mycket fokus på kryss/länsbana och kortare distansbanor.

När vinden ökar blir det rejält blött ombord och det är alltså inte en båt man gärna tar ut på några längre offshore race.

Den dåliga komforten kan man kanske leva med. Den stora haken med båtarna i Fast 40-klassen är att de är lite för små och för lätta/extrema för att mäta bra i regler som tex ORCi, som generellt gynnar tyngre typiska cruiser/racers med inredning i storleksspannet 30-43 fot.

Ny joker i leken
Det är här nya Ker 46+ kommer in i bilden. Den är skapad för dem som vill hävda sig i ORCi men fortfarande få kul och fartig segling i en planande sportbåt!

Jason Kers nya Ker 46+ har mycket gemensamt med Ker 40+ men den är två nummer större, vilket gör att den kommer över storlekströskeln i ORCi och därför lär bli betydligt mer konkurrenskraftig. Trots det är den fortfarande en extrem fullblodsracer.

Till skillnad från 40:an så är 46:an skapad för havskappsegling. Det borde bland annat betyda att den är mer vattentät än Ker 40+ vars alla snygga trimlösningar, med tampar som går genom hål i däcket, gör att allt vatten rinner rätt in i båten. I hårt väder är alla länspumpar konstant igång!

Nya Ker 46+ är inte helt flushdäckad utan har en liten låg ruff likt sin tyngre men ändå framgångsrika föregångare Ker 46, en konstruktion som nu har fem år på nacken.

Ett fartmonster
Ker 40+ som kom för två år sedan är lika snabb som den gamla Ker 46:an så detta indikerar att nya Ker 46+ kommer bli hysteriskt snabb för sin storlek.

Man har forskat hårt på skrovformen med hjälp av datorsimuleringar och lagt stora resurser på att räkna ut lasterna som båten utsätts för. Allt för att kunna optimera konstruktionsmetod och laminattjocklek – man vill ju inte bygga grövre (tyngre) än vad som krävs. Som grädde på moset så byggs båten i pre-preg-kolfiber.

Såhär proffsiga analyser och fina byggmetoder ser man annars bara i Americas Cup-sammanhang. Resultatet är en viktbesparing på ca 600 kg jämfört med föregångaren.

Vidare har riggen blivit lite lägre än den förra 46;an. En kortare mast ger lägre vikt högt upp och minskar inverkan på båtens rätande moment. Man kompenserar genom att ge båten bredare segel, vilket gör båten mer lättrimmad i hårt väder. Tilltaget har visat sig vara gynnsamt i ORCi-regeln.

Man har också satsat på att göra båten enklare att segla i varierande vindar och vågor genom att göra kölbladet större. Samtidigt har man utvecklat en ny effektivare kölprofil för att kompensera det ökade motståndet. 

Det som kanske utmärker båten mest är det kraftigt avfasade fördäcket, som ni tydligast ser på bilden med den blå båten i profil. Vi har sett det tidigare på bland annat på IMOCA 60 Hugo Boss. Den här ganska extrema designen förbättrar aerodynamiken och sparar vikt.

Kommer ni förresten ihåg Fareast 31R som jag och Oliven testade 2014? Den hade en variant av detta på fördäck, då i form av ”spoilers” för att förbättra aerodynamiken.

Jag ser fram emot första riktiga bilderna och se om teorierna stämmer i praktiken!

 // Jimmy Hellberg.

Ker 46+  
Längd: 10,85 m
Längd skrov: 13,7 m
Bredd: 4,40 m
Djupgående: 3,3 m
Vikt: 5 500 kg
Motor: 40 hp
Segelplan: P 18.75m, E 6.22m, J 5.41m
Kategori: ISO CAT.A, ISO OSR CAT.1
Konstruktion: Ker Yacht Design
Varv: McConaghy Boats
Svensk återförsäljare: johan@mcconaghyboats.se. Se mer hos: www.mcconaghyboats.com/ker46plus

Trimtips till mannen som jagar rekordet runt jorden

MacifFrancois Gabart har stormat ner för Atlanten i farter runt 30 knop i jakten på solorekordet runt jorden. Han hade en ledning på några hundra sjömil över nuvarande rekordhållaren Thomas Coville. Tills i går då han fick ett tillfälligt stopp. Här ger Jimmy Hellberg ett par tips på vägen.

 Det tillfälliga stoppet som Francois Gabart upplevde igår berodde inte på något haveri utan på att han äntrat Doldrums, stiltjebätet runt ekvatorn.

Han passade då på att filma sin mäktiga 100-fots maxitrimaran med drönare – cool!

Det jag reflekterade över, nördig som jag är, var hur han hade vinklat sin rigg. Den lutade nästan till lovart!

Nu är jag inte i position att säga åt Francois Gabart, en av värdens bästa och mest lovande shorthandseglare, hur han skall trimma sin rigg men…

En av anledningarna till varför flerskrovsbåtar har relativt dålig prestanda i lätta vindar är för att de inte kan skapa lälut. Lälutet får nämligen gravitationen att tvista seglen så att de antar sin korrekta form och kan skapa framåtdrivande kraft av den lilla vind som finns där högst upp i riggen.

Tvist är således extremt viktigt i superlätta vindar. Står masten rätt upp så drar gravitationen rakt ner i akterliket på seglen vilket stänger toppen och dödar tvisten.

Gabarts Maxitrimaran har en ”canting rigg” så att han kan projiciera maximal segelyta mot vinden oavsett om båten lutar. En helt vertikal rigg, eller till och med aningens lovartslut, är normalt att föredra. Undantaget är i lättvind…

Här kan ni följa Macifs framfart!

Här är videon när han fastnat och passar på att skicka upp sin drönare.

 

Rengöringspanik inför sjösättning gav resultat!

Jag har haft panik senaste dagarna att hinna få båten klar. Länge tänkte jag struna i att tvätta, polera och vaxa. Men så fick jag ett råd från en kompis…

Den 20 år gamla lacken på Pac-Man är helt slut, oxiderad och jävlig. Jag har polerat alla andra år men de svarta ränderna går ändå inte helt bort!

Uppgiven och förtvivlad inför lördagens sjösättning ringde jag min extremt allvetande vän Kristian Hertzberg. Han sa:

– Har du provat Fordonsglans?

– Nja, jag testade den på min andra båt Airbender förra året och det fungerade väl ok. Men nu krävs ett mirakel!

Grejen var att Airbender hade stått i två år utan pressening, så det var en grön fin matta på henne och det krävdes lite fysiskt jävlaranamma för att få bort smutsen. Den rann liksom inte bara bort av sig självt…

– Nåväl, jag ger fordonsglansen en chans till och tvättar väl av det värsta och skiter i resten, sa jag.

Jag inhandlade ett par diskhandskar, en blomspruta modell större och en slags levang för att få räckvidd. Jag blandade 50/50 med vatten och fordonsglans i sprutan och sprutade på det torra skrovet på samma sätt som man avfettar bilen.

Sen gnodde jag lite med svampen (förlängd med levangen så något vidare tryck blev det ju inte). Utan ansträngning gick 80 procent av de svarta ränderna bort direkt. Wow, det funkar ju rätt bra tänkte jag.

Men perfekt blev det ju inte.

Se också:
Lär dig polera som ett proffs!
Vi testar mirakelmedlet mot gulnad gelcoat!
Ny lyster i gammal teak!

Jag drog av ena skrovsidan i en hast. Pac-Man såg mycket gladare ut, dock med en del svaga ränder kvar när jag kollade nära. Av en slump gnodde jag på en rand med diskhanskarna på, och plötsligt händer det som jag inte lyckats uppnå med något medel eller någon typ av polering – randen suddas bort!

Jag blir ivrig och sprutar på mer Fordonsglans och börjar köra Karate-Kid med handflatorna och de kvarvarande ränderna suddas bort i en ganska snabb takt!

Det ser såklart inte klokt ut att stå och gno med endast diskhandskarna men det är fan ett MIRAKEL!

Det gick så snabbt att jag kostade på Pac-Man ett lager lackförsegling också. Jag använde ett fabrikat som  professionella rengöringshandlarna SGA AB rekommenderade när jag frågade dem förra året. Det visade sig vara otroligt drygt och lättjobbat. Bara dra på, vänta på att det torkar och torka bort med ren trasa. Kanonresultat med extremt hal yta, utan att den blir sådär flammig och tråkig. 

Pac-Man ser nu riktig fräsch ut och jag behöver inte döpa om henne till “Tiger” i år!  På bara sex timmar har alltså en medelålders halvslapp man lyckats få en lackad, 20år gammal 38-fotare, inklusive såväl skrov som däck, skinande ren och vaxad. Det är fan rekord! 

Förra året polerade jag båten med maskin. Det tog två dagar men blev snyggt, sånär som på de svarta ränderna då. Kanske hade årets resultat inte blivit detsamma om jag inte gjort det? Men min magkänsla säger ändå att man nog inte behöver polera båten med maskin varje år. Det räcker säkert med vart tredje, så länge man håller båten någorlunda ren under säsongen.

I mina tidigare försök att få bort de svarta ränderna har jag använt Auotosol och Cif som ju innehåller en del slipmedel. Jag har också kört med 3M Fastcut som gav en fin yta i övrigt men inte bet på ränderna. Det är klart att det går att få bort ränderna med ett korningt polermedel, det är ju bara att nöta ner lacken. Men det är jag ju inte så sugen på.

Fordonsglansen innehåller inga slipmedel men bet ändå. Jag körde  mycket högre koncentration  än vad som rekommenderas, 50 vatten och 50 medel. 

Batterirevolution när bly byts mot litium – långtidstest

bmv 700 socViktbesparingar på 90 kg, mindre underhåll och större effekt. Men är det värt investeringen? Här redogör Jimmy Hellberg sina resultat efter att ha bytt från bly till litium.

Det har gått tre år sedan jag skrev denna artikeln i sin ursprungliga form. Åren går men inget har egentligen ändrats så artikeln är minst lika aktuell i dag och därmed värd att läsa för alla som har någon typ av säsongsfordon, må det vara båt, husvagn, veteranbil, sportbil, MC eller moppe. Tillhör du denna kategori kommer du att över tid spara både pengar och på miljön genom att uppgradera till litiumbatteri när dina nuvarande blysyrabatterier har gjort sitt.

Det gamla hederliga blysyrabatteriet sitter fortfarande i var mans bil. Det uppfanns redan 1859 av den franska fysikern Gaston Planté och är den äldsta typen av alla uppladdningsbara batterier. En fantastisk uppfinning som det funnits få bra alternativ till – tills nu.

Jag går nu in på sjunde säsongen med litiumbatteri i båten och det funkar fantastiskt bra, klart bättre än alla tänkbara typer av blysyrabatterier. Jag har i princip installerat det och glömt bort det. Ett bekymmer mindre som båtägare!

Ni ska snart får reda på skillnaderna men först vill jag redogöra för de i båtar mest frekvent använda typerna av blysyrabatterier och hur de fungerar.

Blysyrabatteriernas egenskaper

De vanligast förekommande versionerna av blysyrabatterier är våta, gel och AGM.

I min tidigare båt, en Mamba 311, så hade jag Lifeline AGM-batterier. AGM står för Absorbed Glass Mat och innebär att batterisyran är bunden i en slags glasfibermatta, vilket bland annat gör dem mindre känsliga för stötar och krängning.

Fabrikatet ”Lifeline” var det många av båtarna i Volvo Ocean Race 2008-2009 som använde just för att de anses vara bland de absolut bästa blysyrabatterierna man kan köpa för pengar. De klarar uppåt 1 000 cykler (urladdning/uppladdning) vid 50 procents urladdning, vilket är två till tre gånger fler än de normalt förekommande blysyrabatterierna som man hittar i handeln.

Som med så mycket annat så får man vad man betalar för. I Mamban installerade jag två stycken 105Ah Lifelinebatterier för cirka 8 000 kr. De fungerade riktigt bra och gjorde fortfarande så enligt rapporter från den nya ägaren då de gick in på sin nionde säsong. Men det var av riktigt bra kvalité och motsvarande kapacitet i litium är inte dyrare, och de blir definitivt billigare i längden, läs vidare så förstår du snart varför.

Superviktigt att underhålla blysyrabatterier

Förutsättningen för att blysyrabatterier ska fortsätta att leverera till sin fulla kapacitet är att ägaren underhåller dem pedantiskt. Att lämna dem halvladdade i några veckor förkortar livslängden drastiskt. Detta beror på att ett blysyrabatteri som inte är fulladdat ”sulfaterar”, typ rostar, invärtes. Detta är det absolut största problemet med blysyrabatterier i båtar, husvagnar och andra säsongsfordon. Man måste därför se till att ladda dem fullt så fort tillfälle ges annars tar man dö på dem illa kvickt.

Vidare så bör de absolut inte laddas ur till mer än 50 procent, ju mindre desto bättre, och eftersom alla blysyrabatterier därtill har ganska hög självurladdning, upp till ca en procent per dag, så måste man också se till att ha någon typ av konstant underhållsladdning när båten inte används.

Skillnad på startbatteri och förbrukarbatteri

Ett blysyrabatteri med benämningen ”Deep Cycle” är konstruerat för att klara djupa urladdningar, ner till 80 procent av dess kapacitet. Dock är rekommendationen även för dessa att aldrig förbruka mer än 50 procent innan laddning då antalet cykler minskas avsevärt med ökad utnyttjandegrad.

Står det något med ”Start” eller ”SLI” på batteriet så är det konstruerat för att klara av att leverera många ampere under kort tid, vilket är vad som krävs för att starta en motor. Börjar man djupurladda ett sådant batteri så får man ut 30-150 cykler innan batteriet är förstört. Men använder man det bara till att starta motorn, vilket inte drar ur batteriet mer än ca 2-5 procent, så kan batteriet räcka till tusentals cykler.

Hybridbatterier

En slags hybrid är så kallade ”marinbatterier”. De är ofta en mix av ett start- och djupurladdningsbatteri. För att klara krängning och se till att elektrolyten inte rinner ut så är batteriet helt tätt, så när som på en ventil som släpper ut gasen som bildas om batteriet överladdas.

Den här typen av batterier är dock ofta känsliga för vibrationer, stötar och slag, som alla typer av våta batterier är, så egentligen är det inte helt optimalt att ha dem i motorbåtar. AGM-batterier är klart bättre i detta avseende.

Blysyrabatterier har alltså många svagheter och även om just AGM-typen både klarar fler cykler och är tåligare så är det fortfarande ett blysyrabatteri med allt vad det innebär. Ytterligare en uppenbar nackdel är att de innehåller bly, vilket gör dem väldigt tunga. Andra nackdelar är hög inre resistans, vilket gör att det tar lång tid att ladda dem fullt. I praktiken betyder detta att man normalt bara kan utnyttja ca 30-40 procent av blysyrabatteriets kapacitet i en båt på semestern.

Fem gånger fler cykler och dubbla kapaciteten
Litiumbatterier finns i många olika sammansättningar. Till exempel Li-ion, Li-Po, Li-Fe. De har funnits länge i bland annat telefoner och datorer.

Vissa typer är extremt kraftfulla, men kräver speciell behandling med avseende på spänning, laddning med mera, annars kan de vara direkt brandfarliga! Detta gör att det inte bara är att stoppa i dem i våra båtar för att ersätta befintligt blysyrabatteri.

Det finns dock två typer som fungerar extremt bra, LiFePO4 och LiFeYPO4, vilket är förkortningar för lithium iron phosphate (jag förkortar dem LiFe i resten av artikeln). Dessa fungerar förvånansvärt bra som ersättningsbatteri för blysyrabatterier. De är inte den mest kraftfulla varianten men istället får man en extremt robust kemi som inte är brandfarlig och tål att misshandlas både fysiskt och underhållsmässigt med avseende på laddning, urladdning och förvaring.

Dessa batterier har fyra celler, vardera med en nominell spänning på 3,2 Volt. Seriekopplar man fyra celler så får man alltså ett batteri med en nominell spänning på 12,8 Volt, vilket är mycket nära den nominella spänningen hos ett blysyrabatteri som består av sex stycken celler om vardera ca 2,14 volt. Alltså 12,84 volt totalt (ett laddat LiFe batteri ligger normalt på 13,2-13,4V).

Laddning av litium

Olika LiFe-batterier kräver mer eller mindre avancerade metoder vid laddning. Jag valde LiFeYPo4 av fabrikat ”Winston” som håller mycket hög kvalitet och är specifikt gjorda för att kunna ersätta bilars startbatteri. Det består av fyra noggrant matchade celler som byggts ihop till ett 12V-batteri. Typen kallas ”LP”.

En annan typ, kallad ”LPF”, består av separata celler som kräver balansering sinsemellan av ett så kallat Battery Management System (BMS). Fördelen med den senare typen är att man enklare kan bygga sin batteribank precis som man vill ha den med avseende på spänning och amperetimmar/kWh. Samtidigt får man möjlighet till en något större utnyttjandegrad av batteribankens kapacitet, men till en högre kostnad samt komplexitet och med extra elektronik så tummar man alltid på robustheten i båtar.

Ett LiFeYPo4 batteri klarar vid en utnyttjandegrad på 50 procent över 5 000 cykler, det har alltså en livslängd som är minst fem gånger längre än de allra bästa blysyrabatterierna av AGM-typ. Vid 80 procent utnyttjandegrad (vilket ungefär är vad man kan utnyttja i praktiken) så får man ut ca 2 000 cykler! I sistnämnda fallet motsvarar det drygt 70 års användning för en normal semesterbåt/kappseglingsbåt. Nu håller tyvärr inte kemin i batterierna så länge men man tror att typen som har ett “Y” i betäckningen varar i uppåt 30 år och annars kanppt hälften. Lite kuriosa är att Y:et står för Yttrium som är en metall som upptäcktes första gången 1794 i Sverige i Ytterby gruva.

Som jag nämnt tidigare så måste man alltid se till att ha blysyrabatterier fulladdade för maximal livslängd. Detta gäller inte litiumbatterier. De mår faktiskt allra bäst när de är halvladdade, vilket rimmar mycket bättre med hur batterierna i våra båtar används.

Ett ytterligare plus med LiFe-batterier är att de i princip inte har någon självurladdning. Det betyder att man aldrig behöver underhållsladda dem under vinterhalvåret, bara koppla loss batteripolerna och gå i vinterdvala. De kan heller inte frysa sönder, vilket ett urladdat blysyrabatteri gör redan i cirka minus sju grader.

Snabbare att ladda
LiFe-batterier tar emot all ström man stoppar i dem, man säger att laddeffektiviteten således är 100% eller iaf mycket nära. De har också låg inre resistans och tar därmed emot laddning mycket snabbt. LP-typen klarar konstant laddning på upp till 1C (90A laddström på ett 90Ah batteri) medan ett LPF batteri klarar 3C (angivna Ah x 3).

Det går alltså att ladda upp LiFe-batterier extremt snabbt jämfört med blysyrabatterier som normalt klarar 0,1-0,25C. Ett blysyrabatteri på 90Ah kan bara ta emot någonstans mellan 9 till 23 Ampere i laddström, vilket innebär att en normalstor generator på 75Ah inte alls utnyttjas till fullo (en standardgenerator ger dock ofta bara hälften av vad det står på dem när de blivit varma). Detta innebär alltså att det krävs många motortimmar för att ladda upp ett blysyrabatteri, alternativt flera batterier som då tillsammans kan ta emot vad generatorn är kapabel att leverera.

LiFe-batterier klarar att leverera extremt stora strömmar (så länge det inte är för många minusgrader). De är inte begränsade av den så kallade Peukerts Lag som blysyrabatterier är vilket innebär att ett blysyrabatteri som man laddar eller laddar ur snabbt tappar mycket av sin effektivitet, ju fortare man laddar ur desto lägre kapacitet och detta gör också att det tar lång tid att ladda ett blysyrabatteri helt fullt. Ett LiFe-batteri å andra sidan som är märkt med tex 90Ah levererar 90Ah oavsett hur fort man drar ur dessa. Ett pyttelitet 40Ah LiFe-batteri (väger ca 8kg) kan momentant leverera över 1000A vilket motsvarar ca 13kW! Vissa tillverkare som har BMS klarar dock inte detta så i dessa fall fungerar de inte som startbatterier eller som batterier till ankarspel, bogpropellrar, etc.

Även små LiFe-batterier (normalt utan BMS) klarar därför att starta stora dieselmotorer bättre än vanliga startbatterier (SLI) som är avsedda för uppgiften. De tål dessutom vibrationer och stötar och har inga problem att överleva i en snabb motorbåt. De kan också monteras i vilket läge som helst (gäller även AGM och Gel-batterier) då de inte har någon vätska som kan rinna ut.

Sparade 90 kg!
LiFe-batterier väger mindre än hälften av motsvarande blysyrabatteri. Som exempel väger ett 90Ah LiFe-batteri 15kg.

Omega 36 foreFöre: Såhär såg den gamla batteriinstallationen ut. Trångt, tungt och underhållskänsligt.

Lägger man dessutom med i ekvationen att man kan cykla batteriet dubbelt så djupt, så blir vikten lägre än en fjärdedel av jämförbart blysyrabatteri. Och räknar man därtill in att man kan ladda fyra till tio gånger snabbare, vilket också gör att man inte behöver så stor batteribank i buffert för att överleva semestern, så blir viktskillnaden ännu större.

Omega 36 efterEfter: Samma kapacitet och mindre underhållskrävande. Och otroligt mycket mindre och lättare. Batteri och övriga komponenter som behövdes för installationen gick på ca 9 000 kr.

Väger man in alla dessa fördelar så blir kontentan att ett 90Ah LiFe-batteri kan ersätta en batteribank på upp till 300Ah, plus startbatteri på 75Ah. 

Precis detta gjorde jag i min väns Omega 36 i början av säsongen 2015 och den nya installationen blev 90 kg lättare. Därtill helt underhållsfri. På riktigt “installera och glöm bort”. Sedan dess har jag gjort många liknande Li-Fe installationer i båtar och det har visat sig att generatorn oftast blir den svagaste länken i systemet och inte nödvändigtvis batteribankens storlek då antalet Ah man hinner få i sin bank under en vanligtvis begränsad tid motorgång avgör hur mycket man sedan kan göra av med när man ligger still. En onödigt stor batteribank hjälper liksom inte om man inte hinner ladda upp den.

Tack vare litumbatteriets överlägsna livslängd var det sannolikt sista gången man behöver byta batteri i den båten.

Nackdelar med litium

LiFe-batterier är alltså överlägsna blysyrabatterier den saken är klar, men det finns några nackdelar. Den mest kritiska är att de aldrig får laddas ur under 10 Volt (2,5V per cell), annars dör de för gott. Ett blysyrabatteri som blivit helt urladdat går oftast att ladda upp igen även om det aldrig återfår sin ursprungliga kapacitet. Detta är dock enkelt att råda bot på med ett voltkänsligt relä som ser till att bryta strömmen, likt en huvudströmbrytare, om spänningen börjar bli kritiskt låg. LiFe-batterier med BMS har denna funktion normalt inbyggd så inga extra komponenter behöver köpas till i det avseendet.

Det andra, som inte är alls lika förödande, är att man helst inte ska ha för hög ”floatspänning”. Floatspänning är något man uppfann till helautomatiska blysyraladdare. Som ni vet vid det här laget så laddar blysyrabatterier ur sig själva och är de inte fulladdade så tar de skada. Därav måste ett uppladdat blysyrabatteri underhållsladdas. De helautomatiska laddarna gör det med en så kallad float-spänning. Denna ligger normalt runt 13,8V och behövs alltså inte alls i fallet för ett LiFe-batter. Möjligtvis om man ligger i nån hamn på semestern med landström och man då inte vill nöta på batterierna utan se till att de är helt uppladdade till dagen därpå när man ska vidare. Då är en floatspänning nödvändig även i fallet för LiFe-batteriet. Denna skall helst ligga på 13,3-13,5V i sådana fall och inte över 13,8V.

Kan vara skadligt med hög floatspännning
En konstant hög floatspänning är skadligt för ett Life-batteri, batteriet blir långsamt överladdat vilket tär på kemin inne i batteriet. Man skall därför helst ladda upp det till ca 14,0-14,4 volt och sedan avbryta laddningen helt. De flesta smarta laddare är ju anpassade för blysyrabatterier och är därför inte helt optimala för LiFe-batterier. Men ser man bara till att inte ha för hög floatspänning och inte ligga på landström med floatspänning i veckor i sträck så är det inget problem att ladda med en vanlig smart laddare för blysyrabatterier. Bli inte för oroliga över detta, ett LiFe batteri tål överladdning långt mycket bättre än vad ett blysyrabatteri tål att stå urladdat!

Av ovanstånde skäl bör man därför se över hur en eventuell solcellsregulator laddar, och se till att även denna inte har för hög floatspänning. Under semestern är detta normalt inte ett problem då de flesta har så små solcellspaneler att man gör av med strömmen snabbare än den hinner fyllas på. Men Lämnar man båten en längre period gör man normalt bäst i att koppla bort solcellspanelen helt, dvs sätta en brytare mellan solcellsregulatorn och batteribanken. Huvudströmbrytaren fungerar tex utmärkt.

Att ladda ett redan fullt litiumbatteri är alltså något man ska vara lite försiktig med då detta förkortar livslängden. Detta gäller för övrigt även de litiumbatterier som bland annat finns i din dator och mobiltelefon även om de inte alltid är av typen LiFe. Att till exempel ladda telefonen hela natten, varje natt, kommer att ungefär halvera livslängden på batteriet, och det tycker ju telefontillverkarna är kanon för då får de snabbare sälja en ny telefon som kostar lika mycket som en hel batteribank till en mellanstor båt.

 

Seapilot 2 Star 2015 – tvåmanskampen

Pac Man ikapp puffFölj med Jimmy Hellberg på Sveriges största tvåmanskappsegling som pågår över fyra dygn och 300 sjömil. Det blir täta strider, initierade kappseglarstrategier och en insikt i hur det är att segla SeaPilot 2 Star med höga ambitioner. 

Det blev stressigt inför start av årets Seapilot 2 star. Pac-Man skulle få nytt storsegel, ny bom och ett nytt roderarrangemang som tillåter att lovartsrodret flöjlar. Det blev många sena kvällar innan start. Men arbetet skulle förhoppningsvis löna sig.

Min medseglare i år var Per Svanberg, en gammal vän till mig från vindsurfingtiden. Pelle, som jag kallar honom, är en mycket duktig seglare och dessutom stor och mycket stark – en perfekt resurs på en krävande båt som Pac-Man alltså!

Vi hade fem mål med seglingen, vissa mer seriösa än andra då vindarna är helt avgörande:
1. Vinna klassen (Beräknad SRS-tid).

2. Vara snabbast runt banan (Seglad tid totalt)

3. Ta Line Honors (alltså först över mållinjen i Oxelösund)

4. Vinna totalt (SRS)

5. Slå banrekordet

Mer vila men bättre segling
Upplägget av årets race var lite annorlunda än tidigare. Alla båtar startade på förmiddagen med målgång runt midnatt och ny gemensam klasstart följande morgon. Detta innebar mer vila i hamn för de flesta, förutsatt att man seglat snabbt och inte fastnat i bleke.

Innan racet var det många som menade att detta gjorde seglingen mindre utmanande, att det hela förvandlats till en larvig eskadersegling. Jag tror dock att de som ställde upp i år inte håller med. Jag gör det i alla fall inte.

Visst skulle man kunna ta det rätt soft och sätta på autopiloten, sova lite under etapperna och sedan sova ännu mer i hamn – seglingen blir vad man gör den till. Men ombord på Pac-Man körde vi 100 procent från start till mål och pushade ännu hårdare än förr då vi visste att vi skulle få en full natts sömn i hamn. Efter 12-15 timmars hård aktiv segling med konstant trimmande, segelbyten, styrande och taktiskt tänkande var vi helt slut. Efter tre sådana dagar på rad – ja… i dag när jag skriver detta så är jag mos.

RadarparetBesättningen på Pac-Man med Per Svanberg (t v) och Jimmy Hellberg. 

Första benet som startar inne i Oxelösund och går till Visby började med kryss ut till fyren Grässkären. Vi kom iväg på skottet i starten, längst upp i lovart, och kunde sedan kryssa ostört i sydostlig riktning ned till Grässkären. Därifrån blev det en tight reach, alltså halvvind, något av en favoritbog för Pac-Man som loggade ca 10 knop stadigt de cirka sex sjömilen till märket Kränkan NO.

Vi drygade ut vår ledning på fältet med lite mer än en halv sjömil på denna sträcka. Sedan kom vi ut på havet, rundade Gustav Dahléns fyr för att sedan avverka ca 65 distans på en rätt tuff bidevind, fullt hemskotat, dessutom med lite medström så vågorna blev extra korta och elaka.

Uthalet går av!
Strax efter rundning av Gustav Dahlen ökade vinden till ca 8m/s. Jag skulle plana ut storen och drog i uthalet som då smällde av. En dyneematamp som höll i utväxlingen av uthalet hade skurits av inne i den nya kolfiberbommen. Jag hade antagligen missat en kant som var för vass.

BommenUtväxlingen inne i bommen till uthalet skavdes av.

Vi tog snabbt beslutet att ta ett rev då vinden ändå var så pass stark. Båten seglade kanon med det nya storseglet och ett rev. Men det blev en tuff resa. Det var kallt, blött och extremt stampig sjö. Båten kraschade in i vågorna gång på gång och vi tappade lätt en knop i fart efter en hård landning.

Snart mojnade vinden till ca 6 m/s och vi var ganska snabba med att slå ut revet för att få tryck att orka igenom den stökiga sjön. Vi drog ur rev ett och använde detta som uthal, rev två sitter för långt fram på bommen för att kunna fungera som uthal. En kort stund senare ökade vinden såklart igen, denna gång till över 10 m/s och nu hade vi inte längre möjlighet att ta rev ett, och rev två skulle innebära för lite segelyta… Det blev att försöka härda ut.

Bättre trim med nytt segel
Det visade sig att det nya storseglet med lastbärare huvudsakligen i kolfiber var så stumt att riggen krummades när man skotade riktigt hårt, detta var inte möjligt med det gamla storseglet och eftersom Pac-Man har en B&R-rigg som saknar både häckstag och backstag så är trimmöjligheterna väldigt begränsade. Men nu hittade vi alltså en ny växel som innebär att den stora skotlasten tillsammans med den stumma duken i kolfiber rår på att krumma masten, vilket ger ett planare storsegel.

Tack vare detta fullkomligt skenade båten! Helt otroligt – 10m/s med full stor, utan inslag. Och det trots att det nya seglet är fem kvm större än det gamla.

StorsegelAtt uppgradera segelgarderoben kan vara både utmanande och väldigt belönande. Det nya storseglet har stumma lastbärare i kolfiber och större fathead.

Vi flög fram i den stökiga sjön med farter som vi annars bara sett på smult vatten! Spåret att styra i var dock extremt smalt och det kändes som ren överlevnad, så det var en lättnad när vi närmade oss Gotlands kust och vinden började lägga sig.

Stora konkurrenteras framfart
Våra konkurrenter i betydligt större båtar som Arcona 430 fick kämpa hela vägen över havet för att komma ikapp men när vi väl siktade Visby var de väldigt nära. Vår strategi för detta ben var att segla koncentrerat, fokusera på våra konkurrenter och minimera förlusterna till dem då detta är deras starkaste bog och vår svagaste då vår båt är betydligt kortare.

Zelma, en Arcona 430 med Johan Zellman och Bertil Janmark ombord, var just i lovart om oss och de slog när vi började närma oss Gotlands kust. Vår taktik var att hänga med våra konkurrenter så vi slog strax efter för att bevaka dem löst så de inte skulle kunna rinna iväg i egna vindar. Vinden hade vid detta tillfälle vridit mer mot ost vilket gjorde att vi fick sjön rakt i näbben på den nya babordsbogen. Båten stod bara och nickade och vi fick aldrig upp farten, Zelma med genua och 3gg så stort deplacement hade både kraft och tyngd att pressa igenom sjön. Hon rann snabbt iväg från oss nu.

Vi tog beslutet att slå in mot kusten och gå nära land för att få våglä och förhoppningsvis ett lyft nära land. Vi var tvungna att segla igenom en zon av mycket lätt vind så det tog tid att komma in till kusten, men väl inne kunde vi slå och göra ganska god fart med bra höjd och nästan hålla en kurs rakt på Visby. Zelma hade dock runnit på väldigt bra och seglat till sig en ledning på ca en sjömil ute till havs. Hon hade dessutom helt korrekt slagit på varje litet vindvrid, vilket också betalade sig.

Svag tröst på första etappen
De sista sjömilen i skymningen in mot mål var väldigt behagliga jämfört mot tidigare. Lätt vind och betydligt mindre sjö. Vi gick i mål 11 minuter efter Zelma. Men eftersom hon har en pinne lägre SRS-tal än Pac-Man så var hon 27min före på beräknad tid. En annan Arcona 430 ”Pingu” låg också före oss samt IMX 40 ”Foxy Lady” med rutinerade Richard Bergkvist och Johan Kaljo och med ett SRS-tal 6 pinnar lägre än oss ledde de med 11min över oss.

Vi var alltså fyra i vår grupp just nu. En svag tröst var att vi hade alla Aspect 40:or bakom oss. På totalen låg Zelma på 6:e plats, Foxy Lady på 11:e och Pac-Man på 25:e, 38 min efter på beräknad tid. Svårt att säga varför vi tappat så mycket. En anledning var definitvit för att vi fick kryssa första biten efter start medan de tidigare grupperna hade sträck, och alltså även hade mer öppet mot Kränkan NO. Hursom så var det bara att ta nya tag på nästa etapp, vinden kan ju vara till vår fördel då istället! Vi var rätt mosiga efter denna stökiga etapp så det gjorde gott att få sova en hel natt och att få torka upp.

Smart knep i lättvinden
Ben två från Visby till Oskarshamn blev avkortat då rundningen ”Västerviks angöring” utgick. Detta på grund av att prognosen lovade lätta vindar. På morgonen sköts starten för startgrupp 1 up med 45 min på grund av detta. Vår start gick cirka tre timmar senare, kl 11:42. Vinden var fortfarande lätt och strax utanför Visby stängdes fläkten av helt. Ett inte helt ovanligt fenomen då sjöbrisen, innan den kommit igång, motverkar gradientvinden. Vi blev dock liggande i nästan tre timmar. Mycket frustrerande att se på AIS:en hur de andra startgrupperna (utom grupp 6 som också fastnade) seglade snabbt runt 7 knop mot Ölands norra udde.

När det var som värst tryckte strömmen oss tillbaka mot Visby, det såg rätt kul ut på AIS:en hur båtarna loggade 0,2knop åt ”fel” håll. Vi rullade då in vårfock som slog sönder den lilla vinden som fanns.Ett fullattat storsegel står ju som en solid vinge och ger driv av bara vågornas rörelse och högst upp i masttoppen finns det nästan alltid lite vind kvar som driver och då gör ju en fathead extra nytta.

Detta lilla trick gjorde att vi loggade 0,7 knop i rätt riktning en gaska lång stund medan våra konkurrenter loggade 0,2 knop i fel riktning. Ett netto på nästan en knop gjorde att vi ledde med några sjömil över våra konkurrenter när vinden kom tillbaka. Den fyllde dessutom på utifrån havet först så avståndet till de närmast Gotland blev snabbt ännu större.

Till Zelma hade vi som mest ca 4,5 sjömil. Bättre hade IMX 40 Foxy Lady klarat sig som kom ut ur bleket ungefär samtidigt med oss, men hon hade också startat 12 min tidigare för att alla båtar inte fick plats på den korta startlinjen inne i Visby hamn, man hade därför delat in klass 7 i A, B och C med 6 min mellan varje. Det blev nu ett dragrace mot Ölands norra udde, för brant för några undanvindssegel så vi seglade med endast fock och stor. Vi lyckades ändå hålla ledningen mot Zelma och utöka ledningen mot Foxy Lady. Strax innan Ölands norra vred vinden mot och vi fick kryssa ned mot Blå Jungfrun.

Zelma seglade taktiskt väl här och utnyttjade ett kraftigt västvrid att kapa nästan två sjömil på oss, vi var vi detta tillfälle nästan nere vid Blå Jungfrun och hade därmed inte nån större nytta av detta västvrid, tvärt om innebar det ytterligare kryss in mot målet i Oskarshamn, en sträcka på ca 10 sjömil där båtarna från startgrupperna innan sträckt utan att kryssa.

På detta ben hade vi trots allt tagit ledningen över Zelma men Foxy Lady ledde nu istället gruppen med 10 min över oss. Otroligt vad en skillnad i starttid på bara 12 min kan betyda om väderläget är ostabilt, Zelma hade nu tappat 34 min på denna etapp och låg nu 18 min efter Foxy Lady. Zelma hade garanterat inte tappat lika mycket, om något alls, om alla i grupp 7 hade startat samtidigt. För att inte tala om totalen. Ledarbåten Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg från startgrupp 4 hade startat 1 timme och 42 min före oss i Visby och hade nu en ledning på beräknad tid på ca en och en halv timme över oss, ett i princip ointagligt försprång och vi hade nu rasat till 36:e plats på totalen.

Det var dock inte lika mörkt för alla, tvåan Lady Stardust, en Aphrodite 29 från startgrupp 1 låg bara 26 sek efter ledande Silfverfågel, så det var tight i toppen.

Sista etappen, 106 sjömil mellan Oskarshamn och Oxelösund
Prognosen tydde på ganska lätta vindar runt väst. Vi startade med vår största gennaker hissad. Men halvvägs till Blå Jungfrun började vinden avta och vrida emot, vi satt upp en plan Code 1, men vinden vred emot ytterligare. Det var sjöbrisen som höll på att kicka in.

Code 1Code 1 hissad på väg ut till Blå Jungfrun

Lagom till rundning av Blå Jungfrun var sjöbrisen igång med ca 7 m/s rak sydlig vind, alltså läns med svag skärning. Zelma och Foxy Lady var nära bakom.

Vi försökte gippa strategiskt när vinden vred med, samtidigt ville vi inte separera oss allt för mycket mot Zelma och Foxy Lady så taktiken var att inte gå ut på någon kant och måla in oss i något hörn. Vi loggade stadigt över nio knop och över 10 knop i byarna, Pac-Man käkade distans snabbt och vi kom ikapp den ena startgruppen efter den andra.

Vi ökade avståndet mot våra konkurrenter i klassen och klättrade raskt på totalen, det var klart uppmuntrande även om vi visste att vi aldrig skulle kunna nå hela vägen fram, men vi kanske skulle hinna först i mål och det vore ju en tillfredställese att starta sist, segla om alla 85 kvarvarande båtar (tre hade brutit hittills) och gå först i mål. På prognosen såg det ut som att det framåt kvällen skulle vara mindre vind inne vid land och sämre vinkel ute till havs, vi ville alltså hålla oss någonstans där emellan och samtidigt ungefär i linje med våra största konkurrenter, Foxy Lady och Zelma.

Seabrezze gennakerSjöbrisen har just kommit, största gennakern uppe efter rundning av Blå Jungfrun på sista etappen. Pac-Man äter distans snabbt!

När sjöbrisen dog ut och den västliga gradienten kom tillbaka var det rätt stökigt ett tag, allt från kryss i frisk vind till ingen vind alls innan det började stabilisera sig – mycket svårseglat alltså.

Vi var dock rätt nöjda med att vi fått syn på ett mörkt regnmoln som kom ut från land, vi slog in mot detta moln och som i en textboksmanöver fick vi ett stort motvrid och alltså ett jättelyft på andra bogen som hjälpte oss att kapa värdefulla metrar till båtarna längst fram i fältet.

De kommande timmarna var vinden mycket ostabil och vi fick göra många segelbyten. Vindinstrumentet antydde att det fanns rätt mycket vind, runt 4 m/s i masttoppen, men vinden kom inte ner till ytan, vilket gjorde det mycket svårt att trimma seglen och båten kändes helt död.

Bara en sjömil fram, något åt lä, låg Silfverfågel, hon loggade stadigt mellan 6-7 knop medan vi låg i allt mellan 3 till 6 knop – otroligt frustrerande!

Vid ett tillfälle var jag tvungen att fälla upp kölen för att kontrollera att det inte hade fastnat något, det var som att segla i sirap men det visade sig att Silfverfågel helt enkelt låg i en helt annan vind, trots att vi var så pass nära. Vi kämpade i timmar för att komma ner till hennes spår utan att gå för lågt så att båten stannade, vi seglade nu med ett för säsongen nytt segel – en nyutvecklad gennaker att fylla hålet mellan den mycket plana Code 1:an och den djupa A2:an.

GennakerDen nya gennakern visade sig vara mycket allround och funkade inte minst super på branta bogar.

Detta nya segel är en slags hybrid någonstans mellan en Code 2 och A3. Det har en vridstyv lina i förliket så att det går att rulla in seglet men väl utrullat släpper man på fallet en bra bit för att seglet skall få sin naturliga form som projicerar förliket framåt. I lättvind som det var nu så bygger Pac-Man mycket skenbar vind, Vi hade en sann vindvinkel på ca 135 grader men den skenbara vinden var runt 75. Så fort vi föll lite för mycket så tappade vi en knop varför det tog lång tid att komma ner till Silfverfågels spår. Ytterligare några hundra meter i lä låg J/105:an Joan. Dessa var de enda två båtarna kvar framför oss i fältet så det såg ut som att vi hade en god chans att ta line honours.

Tuff kamp mitt i natten
Vi närmade oss Silfverfågel i hennes kölvatten och vi hade kurs rakt på Gustav Dahlén. Jag trimmade konstant gennakern i lä och autopiloten styrde. Pelle som ständigt höll koll på taktiken och övriga fältet på AIS:en – allt för att försöka tyda var vinden fanns – sa åt mig att komma upp lite så att vi kunde gå om Silfverfågel i lovart. Jag ville helst inte lova då vi jobbat så länge med att komma ner men att gå om Silfverfågel i lä skulle aldrig gå i den lätta vinden, så det var bara att komma upp några grader.

Silvferfågel svarade med att lova hon med. Sida vid sida blev detta en vild kamp om vem som kunde segla högst med undanvindssegel. Båtfarten ökade, och jag fyllde lovarts vattenballasttank för att hålla Pac-Man på fötter. Med full tank och hårt skotad gennaker på 100 kvm skenade vi nu fram i natten med 9 knops båtfart, 40 grader från rhumbline!

Det tog några minuter men när vi väl var om föll Silfverfågel av. Vi hade vid detta läge seglat många hundra meter längre väster ut, närmare land och där var vinden mycket svagare. När vi nu föll ner på vår ursprungliga kurs var båtfarten inte mer än 4 knop. J/105 Joan som hade hållit ett lågt spår med gott om vind loggade stadigt 7knop. Hon hade dessutom dragit ifrån ca en halv sjömil medan vi krigade i lovart på helt fel kurs med Silfverfågel.

Det tog lång tid att komma ner till vinden igen, Silfverfågel bytte till en djupare spinnaker men Pac-Man bygger som sagt för mycket fartvind varför vi kunde behålla vår lite planare gennaker då vinden var så lätt. När vi väl var nere i den starkare vinden igen hade Joan runnit iväg två sjömil till och var nu 2,5 sjömil framför oss, fortfarande i bättre vind.

Fartskillnaden var för liten för att vi skulle kunna hinna ikapp henne innan Gustav Dahlén som det nu bara var ca 20 sjömil kvar till.

Det var en fantastisk natt, slör 5-6 m/s, platt vatten och Pac-Man loggade drygt 8knop. Helt underbar segling. Vi sa det flera gånger, ”Det här är magiskt!”.

När Joan rundade Gustav Dahlén låg hon exakt en sjömil före oss. Nu återstod ca 12 sjömil kryss till målet inne i Oxelösund. Till en början loggade vi nästan en knop mer än Joan och vi låg dessutom på insidan av ett 10-gradigt vindvrid.

Detta hjälpte oss att snabbt kapa distans. Men ju längre in i skärgården vi kom desto mer mojnade vinden och det blev då svårare att hålla fart i Pac-Man med hennes lilla fock. Samtidigt fick Joan utdelning på sin Genua. Det blev ett matchrace nästan hela vägen in i mål där vindvriden blev avgörande. Vi kunde tillslut korsa mållinjen några hundra meter för Joan.

Joan slutade på fjärde plats totalt och på andra plats i grupp 4. Silfverfågel vann grupp 4 och knep även totalsegern med hela 57 minuters marginal.

VinnarenTotalvinnaren Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg.
Foto: Erik Barkefors.

Pac-Man klarade tre av våra fem mål med spik i klass 7, ”Line Honours” och snabbast seglad tid runt banan. Vi slutade åtta totalt och missade banrekordet från 2011 med ca 4 timmar, inte ens nära alltså… Sikta på stjärnorna, träffa grantopparna.

Alla resulta samt mer bilder och media finns på www.seapilot2star.se.

Inledningsfoto: Erik Barkefors.

Bloggaren skörar gennaker i 21,9 knop

Hamnen.ses bloggare Jimmy Hellberg firade sin totalseger i årets Liros SRS-Cup och No-Crew shorthanded-rankingen med en fartrekordnotering utanför Sandhamn i helgens kuling. Men underbart var kort…

Det är inte ofta som det blåser 15 m/s stadigt på Ostkusten, framförallt inte när det också är 16 grader och klarblå himmel, så det gäller att passa på när tillfälle ges.

Jag och Mikael Ryking gav oss ut från min hemmahamn vid Nämdöfjärden i Stockholms skärgård och tog sikte mot Sandhamn och det öppna havet.

Det blev dramatiskt ganska snabbt.

Broachar och kovändningar
Vindmätaren visade 15 m/s stadigt och vi loggade 16 knop med bara revad stor och en liten fock. Vi skulle ta den kortaste, längs Runmarös baksida, och sick-sacka fram mellan grynnorna. Men vi ville samtidigt ta det säkra före det osäkra och kovända när vi behövde, alltså att slå istället för att gippa.

Men just när vi skulle till att vända ökade vinden till 17 m/s och det gick varken att slå eller gippa. Båten broachade när vi skulle falla av och stannade i vindögat när vi försökte slå. Det blev kort sagt onödigt spännande mellan grynnorna.

Vi insåg där och då att det vore bra med ett par extra händer om vi skulle ge oss på det öppna havet och fick tag på min trogne gast Peter “Julle” Juhlén” som var på plats i Sandhamn. Vi behövde bara plocka upp honom…

Backslaget ryker
Även detta skulle visa sig bli en nervig övning. Vinden låg på rakt in i Sandhamn och vi tog beslut om både att enklast och bäst var att backa in mot bryggan.

Men väl i position med aktern riktad rätt visade det sig att backen inte orkade trycka båten mot vinden. Till slut gick backslaget sönder och vi drev ner mot andra förtöjda båtar. I sista stund lyckades jag vända.

På andra försöket kunde vi plocka upp vår tredje besättningsman och sätta kursen mot havet.

Lite segel
Det är inte ofta man får testa båten i riktigt tuffa förhållanden och därför skulle vi ta det lite lugnt. Vi startade med två rev i storen och den minsta gennakern. Till en början kändes det lite klent då vinden avtagit till 11-13 m/s. Men så ökade det till 15 m/s igen och vi loggade stadigt 18 knop. Segelsättningen kändes perfekt och vi gick som tåget.

Så ökade vinden ytterligare. Till 17 m/s på topp och båten fullkomligt rusade fram. I ett tiotal sekunder. Sen small det till. Gennakern sprack i toppen, precis under förstärkningen under fallinfästningen.

Den är förvisso lika gammal som båten, från 1996, och nylonet borde ju vara det första som går sönder. Så detta kom kanske inte som en chock.

Snabbt dit segt hem
Vi hade vid det här laget seglat undanvind i 15 minuter och det skulle visa sig att det krävdes två timmars kryssande för att komma tillbaka. Väl i hamn var vi rätt mosiga och istället för att, som planerat, ge oss av hemåt så blev det en natt i Sandhamn. All segling med PAC-MAN loggas på en dator med hjälp av en mjukvara som heter Adrena Optima, gjord för att skapa polärdiagram och sailcharts. När jag gick igenom loggen för seglingen så fann jag flera datapunkter över 20 knop och toppnoteringen löd 21,9 – rekord!

Liros Cup – resultat 2014
No-Crew- ranking 2014

 

Att limma fast en köl

När det visade sig att kölen på vår bloggare Jimmy Hellbergs båt satt löst fick han veta att det bästa lagningssättet är att limma fast den. Det låter ju minst sagt märkligt. Men han gjorde det.

I våras gjorde jag ett ganska stort ingrepp på min köl då jag kapade bort 200 kg bly. Då passade jag också på att snygga till kölskarven. Dessvärre sprack den redan vid sjösättning.

Under min tid i Ericssons Volvo Ocean Race-team dök jag minst en gång i veckan på teamets båda V070 och alltid innan race för att tvätta botten och inspektera köl, roder, givare, etc. Ibland dök vi till och med precis innan start i startområdet för att försäkra oss om att inte sjögräs, plastpåsar, etc fastnat på köl och roder. Detta med att dyka och tvätta botten har därefter blivit lite av en yrkesskada för mig, jag bara måste göra det innan varje kappsegling.

Inför Hyundai Cup dök jag i sedvanlig ordning och tvättade botten. Jag hade vid det laget våndats rätt länge över sprickan i skarven mellan bly och komposit, mest för att det förstör strömningen och således lyftet i kölen på kryss. Tankarna har länge kretsat kring runt hur jag bäst får till en slät, jämn skarv utan sprickbildning och av denna anledning har jag den senaste tiden inspekterat skarven extra noga.

Vid detta dyk fick jag för mig att ruska i kölen och upptäckte då att blyet satt löst. Det gick att gunga bottendelen i bly ca 5 cm från sida till sida!

Kölbultsdilemma

Först blev jag förskräckt men efter noggrannare inspektion förstod jag varför det blivit såhär. Så sent som i somras, dagen innan start i ÅF Offshore Race så pradade jag just om detta med en av konstruktörerna till kölen, Stefan Törnblom. “Hela kölkonstruktionen är ordentligt överdimensionerad, den är det sista som går sönder på den här båten” menade “Törnan”. Att kölens bly nu satt löst var alltså inte på grund av att kölbultarna höll på att lossna.

Pac-Mans kölskarv är som på många andra båtar gjord som en trappa. Skillnaden är att Pac-Man har kölbultar fästa både vertikalt och horisontellt. En ovanlig lösning som förmodligen gjorts för att fördela lasterna bättre, vilket är en utmaning då Pac-Man har fällköl.

Nackdelen med att ha kölbultarna på detta sätt är att de motverkar varandra och det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att dra ihop konstruktionen tajt om delarna inte har perfekt inpassning.

Så var tydligen inte fallet. Det fanns alltså redan vid bygget av kölen en hel del distans mellan bly och komposit och här hade man valt att trycka in spackel. Men efter nästan 20 år hade nu detta spackel spruckit och börjat lossna. Detta innebar att kölhalvorna inte hölls ihop ordentligt. En liten rörelse på bara någon millimeter i skarven fortplantades nu och blev runt 5 cm nere vid botten av kölen.

Båten på land

Direkt efter Hyundai Cup tog jag upp båten på Bullandö Marina för att försöka åtgärda sprickan en gång för alla. Dels för att en ful glipa som sagt förstör strömningen över kölen och dels för att glappet som uppstår inte är särskilt hälsosamt i längden för kölbultarna som inte är konstruerade för att flexa.

Kölbultarna sitter inne i kölbladet och är inte lätta att komma åt, enda sättet är att skära upp bladet. Men eftersom jag inte har någon ritning är det omöjligt att veta var jag skulle kunna såga utan att förstöra kölbladets hållfasthet. Planen blev därför att försöka styva upp konstruktionen utan några större ingrepp.

Kontakt med kolfiberguru
Jag började med att kontakta Christian Björnegren, en av Sveriges bästa när det gäller konstruktioner i komposit. Det vore nästan en underdrift att säga att Christian kan bygga vad som helst i kolfiber!

Jag hade en lös plan på att pressa in någon form av shims, alltså distanser, för att få press och friktion mellan bly och komposit. Christian kunde såklart fylla i alla tomrum i min plan med både material och tillvägagångssätt. Kåre Ljung på Marström Composites var också inblandad en del då han är en mästare på hållfasthetsberäkningar när det gäller kompositkonstruktioner.
Ganska snabbt levererades en komplett laminatplan i min mailbox. Materiel som peel-ply, kolfiber och några olika epoxyvarianter kunde jag åka och hämta hos Christian. Tur för mig eftersom detta inte är helt lätt att hitta i vanliga båttillbehörsbutiker…

Första shimsen inpressade i epoxylim.

Ingreppet

Jag började med att ta bort allt gammalt spackel i sprickan mellan bly och komposit. Det blev några eftermiddagars jobb med dremel, tigersåg, multiverktyg och slippapper. När jag var klar var det en hyfsat jämn glipa på 2-3 mm på de horisontella ytorna och en ca 1 mm bred och 40 mm djup glipa på den vertikala delen där kölbultarna var hårdare dragna. Jag fotsatte med att göra en liten försänkning på ca 0,5mm runt om hela skarven där en yttre remsning av ett par lager 300 g kolfibermatta skulle ligga. I bakkant av kölen gjorde jag en större försänkning på ca 1,5 mm. Här är dragkrafterna mycket stora när kölen fälls och eftersom kölen är som tunnast här får man inte mycket styrka av den lilla limyta som blir mellan bly och komposit. Därför var planen att lägga 10 lager extra kolfibermatta runt om skarven här, vilket lokalt då skulle klara ca 11 tons draglast. Kolfiber är otroligt starkt!

Perfekt passform

Nu började jobbet med att skapa shims av kolfiberplattor med målet att ha perfekt passform för att precis passa i kölskarvens glipor. När jag hade alla delar klara var det dags för nästa moment, att limma ihop kölen.

Här är shims inpressade i hela skarven och en liten försäkning är gjord med slipmaskin runt skarven där våtlamineringen med kolfiberremsor ska göras.

Det är svårt att limma mot bly, man uppnår som bäst bara 1/3 av styrkan jämfört om man limmar mot komposit. Bly oxiderar extremt fort, så det är viktigt att jobba snabbt. Först slipa sedan tvätta med aceton och direkt efter ska man på med en primer av epoxylim.

Under sluthärdningen krävdes 50 grader under minst 24 timmar.

Christian poängterade vikten av att ha mycket värme i allt arbete med epoxy som då får mycket bättre egenskaper. Så under hela arbetes gång hade jag värmefläktar riktade mot kölskarven.

Jag fyllde hela glipan med epoxylim och penslade även shimsen med lim innan de pressades in på sina respektive platser. Rätt mycket lim sipprade såklart ut vilket också var meningen då man absolut inte vill ha luft i konstruktionen. Sedan tejpade jag över hela skarven så att allt lim stannade kvar under tiden det härdade. Runt kölen byggde jag ett tält där värmefläktar såg till att hålla ca 50 grader under 24 timmar. Därefter var epoxyn helt genomhärdad.

 Den färdiga remsningen av kolfiber ska klara totalt 40 tons dragbelastning.

Om jag gjort allt rätt menar Christian att limfogen mot blyet nu håller för, lite drygt, 1 kg per mm². Limytornas area mellan bly och komposit uppgick till ca 520cm2, lågt räknat, så limfogen utan kolfiberremsorna borde hålla för draglaster på ca 52ton!.

Det är bra att vara två på vissa moment. Sahra klippte kolfiberremsor och vätte dom med lagom lite epoxy och jag slipade, tvättade och primade just innan remsorna lades dit.

Slutfasen

Nästa moment var att skapa ett tunt laminat av remsor av 300 g kolfiberväv runt hela skarven. Även nu gällde det att jobba hyfsat snabbt då det nakna blyet även denna gång först ska ha epoxylim som primer innan de epoxyvåta kolfiberremsorna läggs på plats. Min bättre hälft Sahra hjälpte mig med detta moment då det underlättar om man är två. Hon gjorde först mallar så att kolfibermattan kunde skäras så fibrerna hamnade med rätt riktning (45grader). Sedan vätte hon mattorna med precis lagom mängd epoxy (slickepott är ett grymt bra verktyg för detta) medan jag slipade, tvättade och primade ytorna på kölen.

Sedan var det bara att snabbt lägga på alla färdiga kolfiberremsor och därefter lite peel-ply för att suga upp eventuellt överflöd av epoxy. Tillbaka med tältet och 50 grader i 24 timmar igen.

Bara slutfinish med spackling och slipning kvar.

Till sist var det dags för finspackling, något som man kan lägga väldigt mycket tid på. Det finns ju inget som heter för slät eller för jämn köl.

Test över Ålands hav
Jag var trots allt jobb och alla beräkningar lite tveksam till om detta verkligen skulle hålla. Det känns ju ganska märkligt att ”limma” ihop en köl som väger nästan ett ton, även om draghållfastheten i skarven nu teoretiskt skulle uppgå till ca 92 ton. Denna lilla misstro resulterade i att jag inte var supernoga med spacklingen, i fall att jag skulle behöva göra om allt i höst igen. 


Båten stod på land i två veckor under arbetet och därefter var det dags för kappseglingen ”Åland Race”. Vi fick ganska tuffa förhållanden över Ålands hav så kölskarven sattes på prov direkt.

Till min lycka kunde jag vid upptagningen konstatera att det hela hade hållit ihop. Det fanns ingen spricka och det betyder att det är dags för den sista finspacklingen så att kölprofilen äntligen blir perfekt!

Kostnad

Totalt kostade reparationen ca 9 000 kr med material som epoxy, kolfiber, slippapper, penslar, hanskar, etc och i detta är även markhyra hos Bullandö Marina och upptagning samt sjösättning med truck inräknat med ca 4 000 kr. Undra vad det hade kostat om man hade lämnat iväg det till ett varv då faktum är att få varv har kunskap i moderna laminat och metoder för att göra en lagning på detta sätt. Stort tack till Christian Björnegren och Kåre Ljung för ovärdelig hälp! 

På lördag går Sveriges största solokappsegling

I helgen seglas Robline Solo Challenge – årets stora chans för alla amatörseglare att utmana sig själva i en lättsam ensamkappsegling.
Se film och stort bildspel från förra året.

Robline Solo Challenge är ett endagars äventyr för ensamseglare. Att segla solo utan navigatör, taktiker, trimmare och fördäcksgast gör utmaningen större och seglingen mer aktiv. Det handlar om att släppa taget och samtidigt ta kontrollen, att utmana sig själv!

Efter seglingen blir det mingel och regattamiddag med tillhörande förfriskningar. Just det faktum att ingen har med sig en besättning gör det hela mer socialt och man lär känna nya sköna människor. Jag är med och arrangerar kappseglingen och vi tror att den sociala biten är precis lika viktig som seglingen i sig. Därför ingår regattamiddagen samt båtplats i Sandhamn från fredag till söndag. Mer om det på (No-crew.se).

Deltagarna är alltifrån små jollar till If-båtar till riktigt stora båtar. Störst i år är 63-fotaren Refanut, en vacker träbåt som seglas Fredrik Wallenberg, och Swan 65:an ”Who Valley” med Petter Holmberg som skeppare. De kommer nog att få det riktigt tufft då prognosen i nulläget säger 8–12 m/s.

Men prognosen kan ju ändras flera gånger innan lördag och för de som seglar den långa banan utomskärs (normalt 40M) så kan det bli aktuellt att denna läggs inomskärs (se banbeskrivning 38M), förutsatt att vindstyrkan ligger över 8 m/s. Anledningen till detta är för att sjön snabbt bygger upp utomskärs när vinden ökar och skulle någon trilla överbord så blir en räddningsoperation mycket svår.

Här är en film som Hamnen.se gjorde förra året. I år får deltagarna själva stå för videoinnehållet.

I år har Robline Solo Challenge en egen playkanal där alla seglare kan lägga upp filmer. Det är ju roligt om alla filmer samlas på samma plats. Enklast är att filma med sin telefon och sedan loggar man in direkt på playsidan rsc.solidtango.com och tankar upp. Hur det går till visar Hamnen.ses Gustav Morin i filmklippet nedan.

Här berättar Gustav Morin kort hur man laddar upp film på den den nya playsidan.

Intervjun ovan är filmad med en telefon. Det man ska tänka på är att försöka ställa skärpan genom att peka på skärmen och vill man prata så tas ljudet bäst upp en av extern mikrofon. Vill man inte införskaffa en sådan så kan man antingen koppla in sin handsfree och använda den micen eller försöka hålla telefonen undan vinden. Men om bilden är bra kan man såklart leva med att ljudet är dåligt.

Det absolut bästa är att ta med en kompis ombord som kan fokusera på att filma. Det är nämligen tillåtet att ha en “Media Crew Member” ombord. Hen får ju inte hjälpa till att segla men det kan vara bra att vara en person mer ombord om något går snett.

Livesändningar
Det kommer också att bli livesändningar från fyra av båtarna under racet. Dels så siktar jag på att sända direkt från min B&R 38 Pac-Man, Mikael Ryking sänder från sin X-332 Net 1, Johan Lundqvist från sin Arcona 321 och Fredrik Wallenberg från sin 63-fotare Refanut. Förhoppningen är att alla kommer att ha en mic på och snacka om vad som händer ombord. När starten går beror på vädret och bestäms kvällen innan.

Håll er uppdaterade här på bloggen eller på Hamnen.ses Facebooksida. Livesändningarna ser man på Robline Solo Challenges Playkanal.

Lång eller kort bana
Man kan välja mellan två olika banor utefter hur stor utmaning man vill ha (och lite beroende på vilken typ av båt man seglar). Den ena kommer att vara ca 20 sjömil och den andra ca 40 sjömil, det innebär ca 5-10 timmars solosegling. Vi rekommenderar att båtar med ett SRS-tal under ca 1,05 väljer den kortare banan för att hinna i mål till minglet och regattamiddagen.

Tillsammans med SRS-systemet där det dels finns båtindividuella avdrag för segling utan undanvindssegel, och andra alternativa segelsättningar med sk ”shorthanded-mätbrev” så är möjligheterna stora att anpassa sitt redskap för denna typ av segling.

Foto: Sahra Lindgren, Dan Sjunneson/Studio CA och Teres Brandwold.

Test av Fareast 26 – den kinesiska snabbseglaren

Far East 26 Jag fick en storslagen seglingspremiär i år med test av nya Far East 26 i vindar upp till 13 m/s. Det är en prispressare från Kina som av vissa kallas Expressdödaren. Upp till bevis. Se också videoinslaget från testen i Hamnen show.

Första gången jag hörde talas om Far East Boats för ca ett år sedan var jag minst sagt skeptisk. Jag tyckte inte namnet klingade vidare väl, även om jag visste att det var välkända Simonis Voogd som var ansvarig för konstruktionen. Priset på ca 400 000 kr får en ju också att tvivla på kvaliteten.

Men första gången jag såg Far East 26, på båtmässan i mars, i år så blev jag positivt överraskad och var snabbt tvungen att revidera min trångsynta uppfattning om billiga Kinabyggen.

Efter första genomgången upplevde jag båten som mycket välbyggd, hittade inget att anmärka på. Tvärt om. Konstruktionen är avancerad, inte minst med tanke på priset och hur båtar i den här storleken vanligan är byggda.

Skrovet är en sandwichkonstruktion i vinylester, vilket innebär en lätt, styv och torr båt. Torr som i lite kondens inuti och som i att skrovet inte kommer att behöva epoxybehandla för att inte dra åt sig massa vatten.

Vinylester är överlägset polyester då det både limmar bättre och är tätare med mindre vatteninträngning. Det första jag brukar kollar på en båt när den ligger på land är hur köl, roder och andra detaljer är utformade på undervattenskroppen. På vanliga semesterseglare syns det irriterande ofta att man varken lagt tid eller pengar på utformning och finish på detta område.

Så är inte fallet med Far East 26.

Den har fina profiler med nästan överdriven finish. Man har klätt in köl och roder i en glasfibermatta med en speciell aluminiumfinish som ser ut som silver och kallas ”Texalium”. Väldigt snyggt!
Far East är livlig för undanvind. Mer om det längre ner i artikeln.

Att måla på en ful bottenfärg på denna båt kommer inte att komma på tal, så det är kanske tur att kölen är hissbar så att man lätt kan dra upp båten på sin trailer för att svabba av eventuell beväxning.

Båten levereras alltså med ”racingfinish”, vilket är mycket ovanligt för det tar tid att få til. Och som bekant – tid är pengar! Inredningen är spartansk men elegant, inte minst tack vare inslag av både texalium och kolfiber. De få detaljer som finns är snyggt gjorda, som tex de infällda LED-spottarna i taket. Innerlinern lyfter hela ruffen till att kännas ren och fräsch, inga fiberändar med påslabbad topcoat går att finna någonstans.

Det finns inget pentry som standard men toalett med både handfat och dörr ingår, dock ingen septitank. Hur det fungerar med nya regler låter jag vara osagt.

Kojerna, fem till antalet, har alla fullängd och dynerna är klädda med ett ganska snyggt grått tyg. Under kojerna finns mycket bra stuvfack och inne i förpiken hänger det stuvpåsar på väggarna. Oroa er inte, det ser bättre ut än vad det kanske låter. Jag gillar det främst för att det är praktiskt men det sparar också vikt och ger en lite ”rejsig” känsla.

Hela båtens formspråk med skrov, ruff och hårdvara (som avlastare, vinschar, etc) håller samma linje rätt igenom. Detta är en sportig båt för aktiv segling och/eller kappsegling. Men den har fortfarande med övernattningsmöjligheter, och för storleken goda utrymmen.
I hård byig vind måste man vara alert för att inte broacha.

På premiärseglingsdagen blåser det huggorm, uppåt 13 m/s i byarna. Perfekt för att testa om prylarna håller och är rätt dimensionerade. Dock är platsen för provseglingen mindre bra med utgångspunkt Nacka Strand. Mycket högt land gör vinden extremt byig och skiftande och att man nu sitter i en helt främmande båt med tre vårrostiga seglare gör inte saken bättre! Stående rigg kommer från välkända Seldén och ser väl dimensionerad ut för båten. Dock uppmärksammade jag när vi skulle ta första revet i storen att en av revhakarna på bommen var utböjd, för klen helt enkelt!

Medföljande skot och fall visar sig också vara för klent dimensionerade, de vill inte fastna i avlastarna och kvalitén är långt ifrån godkänd på en så här sportig båt där man förväntar sig att alla trimfunktioner fungerar klanderfritt. Vi var tvungna att hissa focken tre gånger, fallen var rena gummisnoddar. Medföljande segel var inte mycket bättre de heller. Mest störande var att focken inte riktigt passade så att det var svårt att få tillräckligt mycket tvist, trots att skotpunkten var i sitt bakersta läge.

All hårdvara från Harken, såsom skotvagn, block, avlastare, utväxlingar till häckstag etc, var rätt dimensionerade och satt på rätt ställen. Sittbrunnen var stor och lättjobbad, jag saknade dock fotstöd då vi vinglade omkring på den byiga lilla fjärden, något som tydligen finns men saknades bara på detta ex.

Istället fick jag sätta mig längst akterut och på så sätt få spjärn med skenbenet mot häckstagets hanfot för att inte trilla ned i sittbrunnen varje gång jag inte hann parera en vindby och kraftiga vindvrid, ofta båda på samma gång.
{artsexylightbox path=”images/stories/batar/segelbatar/2013/Far_East_26/Far_East_bow” previewWidth=”490″ previewHeight=”300″} Kölkordan är väldigt smal, vilket gör att den kräver rätt hantering för att inte dejsa i slagen.

Vi trixade oss upp mot Lidingöbron och slog mellan land och finlandsfärjor, ett kontrollerat kaos och inte mycket lugn och ro. Den smala kölkordan gjorde sig omedelbart påmind. Så fort vi kom ur ett slag med för lite fart stannade båten helt, kölen tappade greppet och båten gick lika fort i sidled som framåt.

Liksom alla moderna prestandabåtar är hon inte lätt att segla till 100 procent, det krävs att man har en samtrimmad besättning på storskot och vagn, samt lagom mängd gastar på kanten för att hålla båten på fötter. I dag hade fem till sex man i besättningen nog varit lagom, om det varit kappsegling.

Väl uppe vid Lidingöbron satte vi spinnakern och kanade utför. Typiskt att vinden började mojna nu på sena eftermiddagen!

Men trots lite mindre vind, runt 8-9 m/s, loggade vi ganska stadigt strax över 9 knop med toppar i byarna på över tio knop.

Båten löpte på bra och grävde inte ned sig i vindbyarna utan poppade istället upp på vattnet, vilket gjorde undanvinden rolig och mycket odramatisk, man ville bara ha mer vind!
{artsexylightbox path=”images/stories/batar/segelbatar/2013/Far_East_26/Far_East_downwind” previewWidth=”490″ previewHeight=”300″} Spinnaker är standard. Seldenpeke och gennaker är tillval.

Vi pressade båten hårt, vilket var möjligt tack vare det djupa rodret som alltid hade ett stadigt grepp i vattnet. Vi lyckades inte broachade en enda gång, vilket nästan kan ses som en bedrift i den extremt byiga och virriga vinden.
Eftersom vinde lade sig något ju längre dagen gick och vi blev allt varmare i kläderna så gjorde vi ett nytt försök att få till bra gång på kryssen.

Med en effektiv vattenlinjelängd av ca 7,9 m borde kryssfarten ligga på ca 6,0knop, så jag ville gärna se siffror på GPSen motsvarande detta. Nu klev också vår kameraman ombord, 100kg Gustav Morin. Hans vikt gjorde verkligen nytta på kanten, Vi var nu fyra man ombord. Med rätt trimm och lagom krängning fick båten ett fantastiskt bett på kryssen. Vi loggade stadigt runt 6,1 knop. Över förväntan alltså. Mycket bra för en 26-fotare och garanterat snabbare än en Express.

Helt klart är att denna båt kommer att vara snabb i händerna på en driven besättning och det bör inte vara några problem att segla upp till båtens SRS-tal på 1,185. Andra båtar av liknade karaktär och prestanda är J/80 och Platu 25, men på SRS-kappseglingar så kommer man också få tampas med Linjett 33:or och First 31.7:or som är rätt vanligt förekommande båtar på kappseglingsbanan.

Far East 26 är ingen revolutionerande båt. Den sticker inte ut med radikal design, gimmicks eller andra nymodigheter. Simonis Voogd har fokuserat på prestanda genom några säkra kort som långa balanserade linjer, relativt låg vikt och bra köl och roder. Inget hokus pokus alltså.

I mina ögon är båtens stora styrka att den inte har några svaga punkter och kvalitén på bygget är långt över förväntan i prisklassen. Jag skulle säga att Far East 26 består av 70 procent ren seglingsglädje och 30 komfort – perfekt för hen som vill ha mycket segling för liten slant och ett enkelt båtägande som kräver minimalt med tid.
{artsexylightbox path=”images/stories/batar/segelbatar/2013/Far_East_26″ previewWidth=”490″ previewHeight=”300″}

Hamnen show 6 Se videoinslaget från testen av Far East 26 i Hamnen show (startar vid 25,20 min).

Data Far East 26:
Längd, LÖA:8,38 m
Längd, LVL:7,92 m
Bredd: 2,55 m
Djup:1,70 m / 1, 20 m (hissbar köl vilket förenklar trailing).
Vikt:1700 kg
Vattentank: 55 l
Motor: Utombordare
Designer: Simonis & Voogd
CE-Certifiering:B
Storsegel: 23,20m²
Genoa/Fock:14,00m²
Spinnaker: 57,4 kvm
Mer info: www.nordicyachts.se

Bränslecell – en smart investering?

FuelcellMed båten fullproppad av elektronik är det svårt att få strömmen att räcka till. Inte minst om man som båtfeberbloggaren saknar generator. Därför har han investerat i en bränslecell.
Här berättar han om det blev flipp eller flopp?

Min B&R 38 är utrustad med en Saildrive 280. Det är en ombyggd 4-takts utombordare från Honda på 15 hk vars främsta fördel mot en dieselinombordare är att den väger en tredjedel så mycket.

Andra fördelar är att den tar upp betydligt mindre utrymme och är tystare än en dieselmotor.

Men Saildrivemotorn har dessvärre en stor nackdel – den saknar en riktig generator.

Strömmen som kommer från laddspolen räcker inte alls till för att ladda upp min förbrukarbatteribank om 2x90Ah. Spolen är varvtalskänslig och specificerad till 10A vid fullvarv. Men faktum är att motorn sällan körs på mer än halva det varvtalet.

Solceller räcker inte
Min båt har annars en 50W solcellspanel, vilken ser till att ladda upp batterierna under veckodagarna när båten inte används. Det är ju bra men när båten används så räcker inte panelen till för att driva kyl, värmare, instrument, tv, etc. vilket resulterar i att batterierna är urladdade till 50 procent (och mer ska man aldrig dra ur vanliga bly-syra batterier) efter bara ett dygn eller två.

På försäsongen cruisingseglade jag bara några helger och ägnade jag mig mest åt kappsegling. Då klarade jag mig på strömmen som solcellerna alstrade. Men när semestern närmade sig kunde jag inte längre förtränga problemet.

Ska man vara ute i tre veckor i sträck är det inte så roligt att behöva uppsöka en hamn med landström varannan dag! Lösningen på mitt problem stavades bränslecell. 

En bränslecell är ett slags elverk utan rörliga delar. Den utnyttjar en i det närmaste ljudlös kemisk process som omvandlar metanol till el. Enda restprodukten är värme, vatten och en försumbar mängd koldioxid. En fantastisk uppfinning verkade det som!

Installation
Så här enkel är installationen. Tanken innehåller metanol som bränslecellen effektivt omvandlar till el.

Jag var ute efter den minsta och billigaste bränslecellen, kallad Efoy Comfort 80. Ordet billig och bränslecell kanske inte rimmar så bra med tanke på att den kostar ca 28 000 kr. Men börjar man räkna på det och jämför med motsvarande mängd solceller och/eller vindkraftverk så är det inte så dyrt, det är bara väldigt mycket pengar – framförallt två dagar innan semestern!

kontrollpanelen
Enkel panel för att hålla koll på elflödet – något jag tidigare ständigt behövt övervaka.

Installationen var extremt enkel – bara att koppla in plus och minus till batteribanken och ansluta bränsleledningen, avgasslangen och kontrollpanelen till själva bränslecellen.

Jag lät avgasslangen droppa ut vattnet i kölsvinet, det är väldigt små mängder det handlar om.

Det klurigaste var faktiskt att hitta ett bra ställe att montera bränslecellen på. Det var också lite otydligt i manualen åt vilket håll den skulle placeras – längdskepps eller tvärskepps?

Enligt specifikationen tål den olika stor lutning åt olika håll, vilket kan ha ganska stor betydelse i en segelbåt. Jag tolkade specifikationen som att den tål större krängning när den monteras långskepps, kontinuerligt 35gr och 45gr momentant i 10min. Jag monterade den i ett utrymme mellan toaletten och bakre stuven.

Ljudnivå
En av fördelanarna jag kunde notera direkt var att den är tyst. Eftersom det är en dörr in till toaletten så får man verkligen anstränga sig för att höra när den går. Det är inte alls så att den stör, inte ens på natten i en stilla naturhamn. Jag skulle säga att den låter något mindre än kompressorn till kylen.

Efoy bränsleceller drivs av metanol och det skall enligt manualen vara Efoys egna tankpatroner för att garantin ska gälla. Dessa patroner finns i två storlekar – fem eller tio liter. Jag skaffade en 10-liters patron som räckte på vår tre veckor långa semester och resterande helger av säsongen.

Den lilla Efoy 80 sägs leverera 80Ah/dygn vid en nominell spänning på 12V (3,3Ah @ 12,0V), men om batteribanken inte är helt slut (vilket är väldigt dåligt för batterierna) så är ju spänningen betydligt högre än 12,0V. Allt mellan 12,2-14,4volt, vilket i sin tur innebär att man inte riktigt får ut 80Ah/dygn ur bränslecellen, snarare får man nog räkna med ca 70Ah/dygn, detta lite beroende på hur man ställer in bränslecellen.

Förbrukning
I specifikationen står det att bränsleförbrukningen för alla bränsleceller, oavsett storlek, är 0,9liter per kWh men nu använder man sällan enheten Watt i förbrukning i båtar utan istället Ah (Amperetimmar) vilket är lättare att korrelera med batteribankens kapacitet som ju anges i Ah.

Watt/Volt=Ampere, så 1kWh/12V=83Ah x 0,9liter = 92Ah per liter metanol vid 12 volt. Men eftersom den genomsnittliga spänningen är högre än 12,0V så slutade förbrukningen under semestern på ca 80Ah/liter metanol.

Man kan som sagt ställa in vid vilken batterispänning bränslecellen skall starta och när den ska stanna. Standardvärdena från fabrik är start vid 12,3V och stopp vid 14,2V.

Med denna minsta bränslecellen, som ger ca 3A i kontinuerlig laddspänning, så tog det väldigt lång tid att ladda upp hela min batteribank på 180Ah, vilket är i största laget för Efoy 80 som är rekommenderad för 40-160Ah stora batteribanker.

Automatisk laddning
Av denna anledning ställde jag om bränslecellen att sluta ladda vid 13,5V vilket gör att bränslecellens cykler och bränsleförbrukning minskar betydligt. Det finns liksom ingen anledning att toppladda batterierna under semestern, det kan man göra om man kommer till ett ställe med landström, annars sköter solcellen detta när semestern är slut och båten ligger och solar i hemmahamnen.

Jag räknade från början med att bränslecellen skulle gå ungefär halva tiden, vilket den också gjorde, men det är lätt att känna friheten att man har obegränsat med ström ombord och därför börja förbruka betydligt mer ström än vad man hade tänkt från början. Av gammal vana tänkte jag alltid på hur mycket ström som förbrukades ombord och jag stängde alltid av förbrukare som inte var tvungna att vara igång. Jag var alltså lika nojig som vanligt!

Men faktum är att Efoy 80 löste våra strömproblem, en gång för alla, och inte en enda gång var vi tvungna att söka hamn med landström – trots att kylen var på dygnet runt och att vi både körde värmare och kollade på tv nästan varje kväll.

Det var väldigt skönt att inte behöva tänka på att starta motorn andra dagen när man låg i naturhamn för att ladda batterierna (vilket ändå inte hade gjort någon större skillnad utan generator). Egentligen fanns det ingen anledning att springa och titta på voltmätaren med jämna mellanrum, bränslecellen skötte sig helt automatiskt och såg till att batteribanken aldrig blev urladdad mer än 50 procent.

Ytterligare en slutsats är att om jag köpt modellen större – Efoy 140 – så hade nog min elnojja försvunnit helt.

Efoy 80  
Längd: 44 cm
Bredd 20 cm
Höjd: 29 cm
Vikt: 7 kg
Max laddström vid 12 v: 3,3 A
Bränsleförbrukning: 0,9 liter per kWh
Rek batteribank: 40-160 Ah Kont
Ljudnivå från 7 m avstånd: 25 db
Driftstemperatur: -20 – +40
Förvaringstemp: +1 – +20
Livslängd: 5 000 tim
Pris: 28 000 kr
Mer info: www.thermoprodukter.se/shop.asp