Den 4,2 meter korta rib-katamaranen klarar extrem havssjö, kan uppnå 2,5 G i svängarna och är nu världens största klass inom motorbåtsracing. Tack vare kickarna den ger och sitt låga pris är den racingsportens räddare. Vi teståker med världsmästaren och trotsar Atlantvågor.

Co-piloten Tim Solsvik trycker fast sin ena fot i stroppen på sidan av gummipontonen. Fattar krampaktigt tag om relingens tamp och klistrar sig fast på durken i fören. Förbereder sig för fart. Jag gasar fullt. Tim trycker sig hastigt framåt för att kompensera lyftkraften och båten planar direkt, nästan utan tröskel. Ögonblicket efter kastar vi oss akterut för bästa viktfördelning. Skrovet balanserar nu perfekt med bara aktre delen av skroven dansandes på ytan. Tohatsumotorn på 50 hästar når toppvarv och 45 knop.

Allt sker inom loppet av tre sekunder.

Det är inte konstigt att accelerationen är bra. Båten väger futtiga 75 kg och motorn 70, vilket innebär ett vikt/hästkraft-förhållande i klass med värsta Lamborghinin. Att Zapcaten därtill bara mäter 4,2 meter på längden och 2,1 på bredden samt har två skrov, vilket gör motståndet minimalt, borgar för fartupplevelser utöver det vanliga.

På pappret är Zapcaten en övermotoriserad flugviktare som borde vara farlig att köra i stiltje. Absolut inget man ger sig ut på havet med. Konstigt nog sägs den tåla det mesta. Och jag tvekar inte att testa.

Det gäller att hålla i sig när tävlingarna hålls på stränder med brytande havssjö. Zapcat och Thundercat är två olika tävlingsserier där båtarna ser likadana ut men reglerna skiljer sig en aning.

Fritt fall
De vågbrytande klipporna svischar förbi som siluetter och Nordsjöns dånande dyningar närmar sig. Vi är iklädda grova räddningsvästar med både grenstroppar och “barnkrage”, samt hjälmar som är specialutvecklade för Zapcat-racing med visir och uppblåsbara kuddar som gör att de passar allas skallar. De är vår säkerhet om det går åt pepparn. Men risken för skador är liten. Båten är helt öppen och det är därför enkelt att komma upp till ytan vid kapsejsning, till skillnad från många andra racingbåtar där man sitter fast i en cockpit. Zapcaten är också enkel att vända tillbaka. Nästan all vikt ligger i aktern och det räcker att ta tag i en tamp som sitter i fören och luta sig ut från aktern för att få den på rätt köl.

– Om båten är på väg att välta är det viktigt att hålla i sig tills den slagit runt helt, annars är det lätt att slå sig på motorn. Skulle vi välta åt sidan är det dock rätt att kasta sig ur direkt, uppmanade Ståle Birkelid vid instruktionen innan start.

I full fart forcerar vi första vågen. Den visar sig vara liten, landningen blir mjuk och jag modigare. Reflexmässigt gasar jag fullt igen. Adrenalinet pumpar. Jag vill ha mer. Vi flyger mellan vågtopparna och håller hög fart mot den öppna horisonten.

På väg ut i vågorna flyttar besättning fram så mycket som möjligt för att inte slå runt. På väg in blir det motsatt.

Motorn är monterad så att propellern precis når ned till ytan och varje gång vi lättar från en stor våg hör jag den piska mot vattnet. Kraften avtar då tvärt för att vid landningen återvända med starkt tryck. Snart tornar riktigt grova dyningar upp sig framför oss och en stickande spänning stöter ut i kroppen. Precis innan den första träffar oss lättar jag aningen på gasen. Dyningen visar sig vara skarp på toppen och vi skjuts mot himlen. Tim klänger sig fram för att tynga ned fören och hindra oss från att slå runt. Gasen är släppt, propellern susar och under en hundradels sekund råder tystnad. Det suger i magen. Kroppen lättar från durken. Fritt fall. Och plask!

Båten har säkert flugit tio meter och vi svävat ovan durken. Körställningen är liggandes med det undre benet böjt och det andra utsträckt och fastsatt i en stropp. Vid landningen är baken och ena handen det enda som tar emot.
En enkel styrpulpetbåt hade förmodligen börjat släppa i fogarna efter ett par liknande hopp och besättningen brutit ett par ben i kroppen. Att vi inte slår oss fördärvade utan fortsätter i samma takt kan vi tacka skroven för. De två är vassa som sylar och skär ytan mjukt. Båten går som på räls och det är en häftig känsla att köra på toppvarv och hålla jämna steg med den sjumeter långa RIBen som följer oss.

De luftfyllda pontonerna skyfflar ut bogvattnet åt sidorna och som på alla andra RIB-båtar fungerar de också som stöd när båten hamnar snett i en våg, samt bidrar till bra bärighet och stabilitet.

Racingsportens räddare
Zapcatens födelse ägde rum i Sydafrika i början av 1980-talet. Tanken var att den skulle klara höga farter på landets lugna fjordar och samtidigt fungera som räddningsbåt för surfare vid de vågkraftiga stränderna. Men inte förrän RIBteknologin (Rigid Inflatable Boat) tog fart på allvar i slutet av 1990- talet kunde Zapcatens egenskaper fulländas och tävlingsklasser startas.

I Storbritannien blev intresset enormt när den kom dit 2001. Folk som tidigare sysslat med motocross, bilracing och andra fartiga sporter fick plötsligt lust på vattensport. Jag förstår dem. Fartupplevelser blir starkare på vattnet, smuts existerar inte och eftersom vatten är mjukare än både grus och asfalt är skade- och haveririsken mycket mindre.

En stor tävlingscirkus startade, media följde upp med häftiga tv-reportage från tävlingsserien varje vecka och snart blev Zapcat-racing världens största klass inom motorbåtracing.

Nu ska den lilla tvåskrovaren rädda den utdöende motorbåtsporten i Skandinavien.

– Tävlingarna ska köras på publikvänliga platser inne i städer och på attraktiva stränder där vädret kan vara tufft. Variationen gör utmaningen större för förarna och showen bättre för publiken, säger norrmannen Dag Finn Haarbye som är importör för Zapcat i Skandinavien.

Svensk motorbåtracing har det sista årtiondet urholkats rejält. Främsta anledningen kan vara att reglerna inte är tillräckligt strikta. Det finns kryphål för att förbättra och trimma vilket gör att racen avgörs i garaget – dyrast utrustning vinner.

Mest rättvist skulle det bli om varje förare köpte en andel i en flotta från vilken båtarna sedan lottades ut innan varje race. I Zapcat – racing har man kommit en god bit på väg. Klassen är strikt entyp och ingenting får ändras. Något som både gör racingen roligare och billigare. Alla kör med standard Tohatsu 50-hästare. De är av enklaste slag med tre cylindrar i stället för två för att enkelt kunna handstartas. Förgasare i stället för insprutning för att motorn inte ska gå sönder om den hamnar under ytan.

– För att få igång en dränkt motor behöver man bara skruva bort tändstiften och dra i startsnöret ett par gånger så att vattnet som kommit in i cylindrarna försvinner. Sedan monterar man dit stiften igen, pumpar fram bensin och så ska motorn starta. Vi fick igång vår efter bara sju ryck, berättar Per Bostedt som driver företaget Sotra extrem sport och har fyra Zapcats för uthyrning i Solsvik utanför Bergen.

Zapcat och Thundercat fungerar både på plattvatten och i vågor. Man tävlar i rundbana men också i distanslopp.

2,5 G
Efter havsturen provar jag en kort bojbana inomskärs och Zapcaten visar sig vara häftig att köra också på platt vatten. Inte minst för att det går att vända på en femöring i över 40 knop. Att uppnå 2,5 G i svängarna, vilket jag får höra att den ska klara, är säkert möjligt men det kräver mod, benstyrka och platt vatten. Främst det förstnämnda. Jag provar självklart. Med tvärspända benmuskler och max gas skjuter jag styrstången snabbt ifrån mig och min co-pilot Tim hänger sig raklång över inre pontonen för att hålla båten på rätt köl, precis som i motorcykelracing med sidovagn. Skroven biter tag direkt och tack vare Tim tvärvänder vi utan att kränga det minsta.

Under tävling är samarbetet mellan besättningen avgörande. Efter ett par varv har pulsen stigit rejält och mjölksyran trängt sig på. I de flesta fall anser jag att motorbåtar är till för lata soffliggare som inte vågar sig på att utmana naturens element, men med Zapcat är sitsen en annan. Den är tillräckligt liten för att färden ska bli häftig och naturens krafter påtagliga. Den ringa storleken och fartegenskaperna gör den också till den mest fysiskt krävande motorbåt jag kört. Zapcat passar alla som gillar fart och om de strikta reglerna får fortsätta att råda kommer den definitivt att locka nytt folk till båtracingsporten även i Skandinavien. Frågan är om det nuvarande båtracingfolket vågar satsa i en klass där lika villkor råder?

Data: Zapcat/Thundercat
Längd: 4,2 m
Bredd: 2,1 m
Skrovvikt: 75 kg
Max motor 70 hk (tävling 50 hk)
Max antal personer: 5 st
Fart 50 hk och 2 pers ca 45 knop
Bränsleförbrukning i
racekörning: ca 20 liter/tim
Pris inkl 50 hk Tohatsu: ca 100 000 kr
Pris inkl 30 hk Tohatsu: ca 70 000 kr

Mer info:
www.zapcat-racing.com
www.zapcat.no
www.speedcats.se