Redaktionen

Den som har mest erfarenhet av nödraketer i Sverige är Peter Nydahl. Han har arbetat på Sjöfartsverkets sjöräddningsskola på Arkö under tio år. Vi har träffat honom, här är hans erfarenheter efter tio år på sjöräddningsskolan.

Det är Peter Nydahl som undervisar lotsar, båtmän, helikopterpersonal, kustbevakare, militärer och sjöräddningssällskapets mannar i hur nödsignaler ska hanteras. 1 500 personer har han handlett och låtit dem fyra av raketer, handbloss och röksignaler av alla fabrikat och modeller.

Peter Nydahl: “Det är ett problem att de olika fabrikaten ska hanteras på så olika sätt.” Vad är upp och vad är ner? En avfyras i botten, en annan i toppen. Nödraketer, bloss och röksignaler ska vara enkla. Det är de inte. Olika fabrikat ska hanteras olika. Det är onödigt och förvirrande.

Pyrotekniska nödsignaler kan vara något av en sista utväg – när mobiltelefonen inte når fram, när båtens elsystem slagits ut eller när vi sitter i en gummiflotte. Kort sagt: När det verkligen är kris.

Då gäller det att ha bra grejor som är lätta att använda och som fungerar.

Efter att hamnen fått ta del av Peter Nydahls erfarenheter, av berättelser från verkliga nödsituationer och efter att ha deltagit i ett antal praktiska övningar med nödsignalering på Arkö blir slutsatserna följande:

* Nödsignalerna borde vara utformade så att de är självförklarande.

Utan att läsa på förpackningen borde det vara självklart enkelt att skilja mellan raketer, handbloss och röksignaler.

* Handhavandet borde också vara självförklarande.

I en krissituation kan det vara kolsvart och det är inte säkert att det finns en lampa eller glasögon till hands. Det ska gå att känna på nödsignalen och förstå vad det är och hur den ska avfyras. Man ska kunna känna vad som är upp och ned.

* Det ska inte behövas någon träning för att använda signalen.

Det finns flera fall där personer som inte har tidigare har tränat att använda nödsignaler hamnat i den situationen att de måste klara det.

* Det vore önskvärt med en gemensam standard.

På så vis skulle pyrotekniska nödsignaler av olika fabrikat handhas på ett likartat sätt. För detta krävs en internationell standard och det är tveksamt om en sådan standard kan komma. IMO (International Maritime Organisation) föredrar att precisera funktionskrav såsom brinntid och stighöjd med mera, men avstår för det mesta av krav på detaljutformningen.

Den nödraket som kanske är vanligast i fritidsbåtar är svensktillverkad och heter Ikaros. Den avfyras genom att man drar loss ett plastlock i nederdelen, fäller upp en liten plåtbit och trycker till.

Raketerna från den brittiska tillverkaren Pains-Wessex avfyras på snarlikt sätt men där ska en säkringssprint lossas före avfyrningen.

Det tyska fabrikatet Comets raket avfyras genom att man gängar loss ett lock i botten och drar i ett snöre. Comets handbloss däremot tänds genom att man drar i ett snöre upptill på blosset. Sedan man dragit tar det några sekunder innan blosset tänder. Den som inte är beredd kan tro att något är fel och börjar i värsta fall fingra på handblosset just när det ska till att tända. Då är risken för brännskador stor.

Under 1999 hanterade svensk sjöräddning 1116 fall, klassades som sjöräddning. Av dem var det 55 fall som initierades via raketer och annan pyroteknik. 42 fick ingen förklaring och ingen nödställd hittades.

Oftast har anmälaren trott sig se en nödsignal medan det i själva verket var ett vanligt fyrverkeri, ett himlafenomen eller någonting annat. I några fall kan någon ha befunnit sig i nöd, men sedan klarat ut situationen på egen hand och inte rapporterat till sjöräddningscentralen. Några är sannolikt också raketer som sänts upp av okynne eller okunskap.

I tretton fall var signalen utlöst av någon som faktiskt var i behov av hjälp. Samtliga dessa tretton fall rörde fritidsbåtar. Inte ett enda yrkesfartyg använde under det gångna året pyroteknik för att kalla på hjälp.

Läs också om:
Verkliga händelser med nödsignaler till sjöss

Text Jonas Ekblad