Redaktionen

Professorn i sjörätt, Hugo Tiberg, analyserar två fall som gick fel när en båt köptes i utlandet. Och ger råd för hur de kan undvikas.

 

 

Köp och försäljning och andra affärer med båtar utomlands blir allt vanligare i den gemensamma EU-marknaden. Men det finns svårigheter. Ett problem är att eventuella tvister kan bli underkastade en utländsk rättsordning och utländska domstolar, ett annat att man står rätt svagt mot säljaren när man farit utomlands för att hämta sin båt. Några praktikfall illustrerar svårigheterna.

 

Kontrakt och säkerhet

Bengt Wide hade förälskat sig i turkiska guletter och hittade en i turkiska Marmaris. Den grekiske mäklaren Pavlatos med firma Yacht Agency Rhodes förmedlade försäljning och undanröjde Bengts tvekan genom att till priset av en prutning åta sig reparation till utlovad standard. Det skrevs inget kontrakt, men Bengt betalade det prutade priset, och av brev som växlades mellan parterna framgick att arbetena skulle vara klara i maj 1995. I maj var i stort sett inget gjort, och Bengt fick en ny offert med ökade kostnader och en del tilläggsarbeten.

När Bengt med vänner skulle hämta fartyget i juli hade det så allvarliga fel att de måste söka nödhamn, och Pavlatos gav ett nytt löfte att allt skulle vara avhjälpt i augusti. Vid angiven tid var nästan inget gjort, men Bengt kunde inte vänta längre utan måste hämta fartyget. Under hot om kvarstad måste han betala en starkt saltad räkning. För försäkring och seglingstillstånd behövdes godkänd besiktning, och Bengt rekommenderades en besiktningsman som förklarade fartyget sjövärdigt. I verkligheten läckte det starkt redan vid avgång, och mesanmasten bröts under motorgång i lugnt väder.

Efter ankomst till Pireus måste fartyget tas upp och skickas till Antwerpen som däckslast. Efter nödreparationer togs det till Stockholm, där det nu har spridd fukt och röta. Affären har kostat Bengt omkring två miljoner kronor, och fartyget är värdelöst. Yacht Agency Rhodes vill inte veta av det, och Pavlatos har inte haft några kommentarer till ovanstående berättelse. Såsom fallet ligger till kan Bengts sak prövas bara inför domstol på Rhodos, där utgången av en sån tvist bedöms som hopplös!

Och så ytterligare ett fall:

Kerstin och Torsten hade tittat på en utannonserad båt hos en båtfirma. Efter diskussion om deras behov rekommenderade försäljaren B istället en finsk Sunwind från 1984 i “mycket gott skick”, som han kunde förmedla. De for över för att se båten, och sedan de av en samarbetande finsk mäklare fått bekräftat hur båten skulle vårrustas, skrev de avtal med den svenska firman om köp för 270.000 kr, varav 216.000 kr genast. Det var dock klart att affären avsåg förmedling, med slutbetalning till tidigare finske ägaren, och inför avhämtandet i Helsingfors hade köparna med sig slutlikvid i kontanter. Det visade det sig då att den private säljaren inte alls kände sig bunden av Bs åtaganden och inte hade utrustat båten enligt överenskommelsen. När de började diskutera prisavdrag låste säljaren båten och gick från platsen jämte mäklaren. Säljaren hade tydligen fått ett nytt köpeavtal till B, och Kerstin och Torsten blev tvungna att betala hela slut likviden och godkänna båten enligt det avtalet, som de aldrig sett.

Köparna seglade hem båten och reklamerade sedan felen mot den svenska säljaren och fick vissa brister åtgärdade. Men mycket fattades, som de blev tvungna att rätta till själva. De krävde hos ARN ersättning med drygt 28.000 kr från B, varav större delen avsåg eget arbete enligt professionell taxa samt obehag vid hemseglingen. I avgörande Ä nr 1998-3409 gick Reklamationsnämnden med på sammanlagt 7.000 kr nedsättning som skäligt belopp, vilket säkert var i mer normal storleksordning än det krävda beloppet.

Köparna var dock inte nöjda och menar nu att finska säljaren och mäklaren inte gjort rätt för sig. Den finske mäklaren ansåg sig ha sålt båten till Bs firma och påstår i övrigt att han i stor sett aldrig har några reklamationer på sina många båtförsäljningar utomlands. Han säger vidare att denna båt var såld och godkänd i besiktigat skick, vartill köparen svarar att hans besiktningsman fick tillträde till båten först ca en timme innan den skulle avhämtas.

Även om en del av parternas uppgifter är oförenliga, är det tydligt att B sålt båten i eget namn (i “kommission”) för den finske säljarens räkning. Om mäklaren vid det laget sålt båten till B, är ett sådant avtal giltigt, men efter Bs försäljning kunde mäklaren inte giltigen göra ett nytt köpeavtal för den redan sålda båten, med andra villkor för säljaren än i det redan träffade kommissionsavtalet. Om mäklaren sedan bekräftar åtaganden i det svenska avtalet, som saknas i det finska, får han själv svara för att de utförs. Säljaren å sin sida har tydligen varit omedveten om det svenska avtalet och kan inte i efterhand hållas bunden av det.

Under såna omständigheter hade mäklaren knappast någon grund för sitt stöddiga uppträdande vid utlämningen av båten. Det avtal som han borde ha följt var det förmedlade avtal som han tydligen bekräftat, och han kunde gott ha klargjort för säljaren vilken “vårutrustning” som var överenskommen i detta. Det är beklagligt om såna här affärsmetoder ska avskräcka svenskar från att köpa båt i Finland i framtiden, och det vore säkert klokt av parterna att se över sina rutiner så att händelsen inte behöver upprepas.

Läs om 8 råd om båtköp i utlandet!

Text Hugo Tiberg