Redaktionen

Hasse Bauer, redaktör på hamnen.se, seglade år 2004 vid Sydamerikas berömda sydspets Kap Horn. Han gjorde det bland andra med tillsammans med Magnus “Mange” Olsson. Väl där klev de i land på den för sjöfarare mytiska platsen.

Claudia Castellano hälsar välkommen. Hon bjuder på ett glas saft och ler. Hennes engelska är knackig och vår spanska obefintlig. Men hennes varma leende gör att vi känner oss hemma i stugan.

Claudia bor på Kap Horn, eller Cabo de Hornos som Sydamerikas sydligaste utpost heter på spanska.

Hon bor här tillsammans med sin man Jose och tvåårige sonen Alex. I bakgrunden hörs VHF-radion spraka till och utanför stugan brummar dieselgeneratorn som ger ström åt fyren och familjen Castellanos hem.

Vi sitter i vardagsrummets soffa och försöker göra oss förstådda. Blickar vi ut genom fönstret åt höger ser vi Södra Oceanen, blickar vi till vänster Syd-atlanten. Bortom horisonten, knappt 500 sjömil, ligger Antarktis.

Oftast är här ett fruktansvärt oväder. Storm eller styv kuling var tredje dag, regn eller snö 361 dagar om året. Vågor höga som femvåningshus rullar in från Södra Oceanen och skummet från de brytande sjöarna blandas med yrande snöbyar.

Sommartemperaturen ligger mellan någon minusgrad och upp till max 12–13 grader. Värmen i havet går sällan över 5-6 grader.

“The roaring forties”, de rytande fyrtionde breddgraderna är ett begrepp. Nu är vi ännu längre söderut.

Kap Horn ligger på 55 grader 59 minuter syd och mer än 300 landmil söder om Afrikas sydspets Goda Hoppsudden och långt söder om Australien och Nya Zeeland.

Här finns bara hav. Inget land stoppar vind och vågor utan att de ostörda kan rusa jorden runt. Lågtryck från Antarktis sätter fart på västliga vindar. Det var därför de stora segelfartygen ofta hade sådant besvär att runda från ost till väst. Det hände att skepp kryssade utanför Hornet i veckor utan att kunna runda. Till slut gav de upp och seglade hela jorden runt för att komma till Chile.

I dag är de båda haven lugna, solen skiner om än genom ett svagt täcke av cirrusmoln. Det är en ovanlig dag på Kap Horn.

“Vi bor här i drygt ett år, sedan kommer nästa familj och tar över. Min man jobbar för chilenska marinen. Vi bor här för att sköta om fyren, VHF-trafiken och rapportera vilka fartyg som passerar Kap Horn”, säger Claudia.

Markera närvaro är en annan anledning till varför familjen Castellano bor på Kap Horn. Chile och Argentina har under många år legat i fejd om hur nationsgänserna skall dras i Eldslandet, det vill säga området med Kap Horn i syd, Argentinska Ushuaia i nord, Magellans sund i väst och ön Los Estados i öst.

Kap Horn har militär strategisk betydelse och naturrikedomar som olja och gas sägs ligga gömda under det vackra och ödsliga naturreservatet.

På 1880-talet sökte sig lycksökare hit för att gräva efter guld. Många lyckades, men någon större guldrush blev det inte. Krasst uttryckt skulle det vara en enkel match att automatisera fyren och ta kål på sjöromantiken.

Familjen Castalleno och andra chilenska fyrvaktare skulle få stanna hemma på fastlandet och söka andra jobb. Men så länge Chile och Argentina inte kommer överens är det bara att ta tillfället i akt och njuta av att sitta i den chilenska stugan på Kap Horn.

Och skulle någon tveka till vilket land stugan hör är det bara att titta på taket. Stor och dominant lyser den målade chilenska flaggan.

 

Stugan, fyren, ett kapell och två monument över alla de seglande sjöfarare som rundat Hornet ligger på en udde strax intill Kap Horn-klippan.

Själva Cabo de Hornos är en ogästvänlig bergsformation som sticker upp 464 meter ur havet. Även om någon skulle få för sig att klättra upp på toppen är det förbjudet. “Naturreservat” är den officiella förklaringen.

Och nog är det vackert, mäktigt och skrämmande med den berömda klippan vars topp även idag är insvept i låga moln.

Tusentals skepp har genom åren blivit vrak utanför Kap Horn. Trafiken runt Hornet och även antal förlista skepp var som mest intensiv under senare delen av 1800-talet. Det var då vete och thé skulle hem till Europa på kortast möjliga tid.

Kaptenerna på klipperskepp som “Cutty Sark” pressade sin båtar och besättning till det yttersta för att komma först och därmed få bästa pris i de europeiska hamnarna. Rutten gick från Australien ner i Södra Oceanen, runt Hornet och in i Syd-Atlanten. Att runda Hornet och sätta kursen mot norr i Atlanten var i praktiken att redan känna sig som hemma.

Andra berömda rutter runt Hornet är den som skedde under guldruschens glada dagar, även den under senare delen av 1800-talet. Någon Panama-kanal fanns inte så det gällde att snabbast möjligt segla från New York, ner runt Hornet och upp till San Fransisco.

Klippern “Flying Cloud” har rekordet tillsammans med “Seminole”. 89 dygn tog sträckan New York ? San Fransisco för “Flying Cloud” 1854. Sex år senare tangerade “Seminole” rekordet.

Men långt ifrån alla klarade Kap Horn. I januari 1958, det vill säga när det var sommar på södra halvklotet, slörade klippern “John Gilpin” i god fart i en västlig storm mot Kap Horn. Kaptenen Ropes med besättning och 15 passagerare var på väg från Honolulu till New Bedford.

Vid Kap Horn blev vågorna så höga att kapten Ropes hade svårt att hålla kursen. Fartyget rände rätt in i ett isberg och frontalkrockade. Trots att “John Gilpin” förvandlades till kaffeved hann Ropes och hans besättning att gå i livbåtarna tillsammans med de 15 passagerarna. Samtliga räddades av det brittiska fartyget “Herefordshire”.

Till de mer berömda vraken vid Kap Horn hör “Dreadnought” som spolades upp på klipporna och förliste 1869. Kapten Mayhew och hans besättning gick i båtarna strax före förlisningen och tillbringade 14 dygn i öppen sjö och kyla innan de mirakulöst blev räddade.

Detta och mycket mer om Kap Horns dramatiska historia går att läsa om i boken “Cape Horn” skriven av Felix Riesenberg 1939.

Dessa män, och även kvinnor, är hedrade med två monument på den chilenska stationen vid Kap Horn. Det stora monumentet, det som står närmast själva Kap Horn-klippan föreställer en jättelik, flygande vandringsalbatross. Monumentet sattes upp så sent som 1992 av Amicale Internationale des Capitaines au Long-Cours, Cap-Horniers, i vardagligt tal på svenska – Kap Horn-klubben.

Kap Horn-klubben är en anrik, exklusiv och internationell skara av sjöfarare som har seglat runt Hornet i ett handelsfartyg utan propeller. Det säger sig självt att rekryteringen till klubben är praktiskt taget lika med noll. Det är också meningen. Kap Horn klubben ska gå i graven med dess medlemmar och därför läggs avdelning efter avdelning ner runt om i världen.

När en sjöman dör förflyttas hans själ till en albatross. Så säger sägnen och Magnus och jag är villiga att tro på denna sägnen när vi står på Kap Horn och beskådar Albatrossmonumentet samtidigt som albatrosser glidflyger över havet nedanför.

Tankarna går till en kvinnlig albatross, det vill säga enligt Kap Horn-klubbens gradering en sjökapten som fört ett seglande handelsfartyg utan propeller runt Kap Horn. Nej, om det ska vara riktigt, vilket det ska, så blev aldrig 24-åriga Mary Patten en albatross. Formellt sett blev hon inte mer än en Kapduva eftersom hon inte hade en sjökaptens-examen.

Men historien om Mary Patten är lika sann som den är fantastisk. Felix Riesenberg skrev i sin bok om Kapten Joshua A. Patten och hans unga hustru Mary som ombord på “Neptunes Car” utbildade sig till en framstående navigatör.

I juni 1866 när klippern “Neptunes Car” seglade från New York till San Fransisco var Kapten Joshua Patten tvungen att sätta andrestyrman i arrest efter det att han visat sig oduglig och vägrat lyda order. Vinterstormarna runt Kap Horn var extra hårda denna vinter. Kaptenen blev mer och mer nervös över hur det skulle gå för fartyget, lasten och besättningen. Till slut klarade han inte pressen och var tvungen att bäddas ner i sin koj – av sin unga hustru.

Manskapet propsade på att andrestyrman skulle släppas ut ur arresten och ta befälet. Mary Patten slog näven i bordet och vägrade. Hon tog själv kommandot över “Neptunes Car”, ett klipperskepp på 1 600 ton, och seglade henne säkert runt Hornet och upp till San Fransisco. Hon var inte bara kapten utan även navigatör samt psykolog och sjuksköterska till sin sjuke man. Han dog ett år senare, lugnt och stilla hemma i Boston.

Mary Pattern blev med hjälteförklarad. USA:s nystartade feministiska rörelse använde henne som ett strålande exempel på “kvinnans förmåga att på männens villkor framgångsrikt tävla om yrkesstolthet”.

Det är med en smula vemod som Magnus och jag går runt på Kap Horn. Så mycket dramatisk historia både från själv platsen och den vi bär inom oss själva. Magnus har rundat Hornet fem gånger utan att ha haft förmånen att få gå iland. Under Whitbread och Volvo Ocean Race har man givetvis inte tid med sådant. För mig var det 22 år sedan jag rundade Hornet och har sedan dess varit en dröm att få komma tillbaka, att få gå iland på Kap Horn.

Nu går vi här på trottoarliknande träspångar som förgrenar sig över hedarna på Kap Horn. Solen går i moln och de 361 regndagarna gör sig påminda. Regnet är ett lätt och strilande duggregn, som om Kap Horn vill vara snällt när vi är där. Magnus sätter sig och tittar ut över havet vid ett mindre monument, även det uppfört av Kap Hornare.

Stilla, tyst. Mäktigt.

Vi går in i det lilla kapellet. Fyra-fem bänkrader gjorda i hårdaste arktis-bok, en trälåda med en stor vit duk, två ljus och plastblommor fungerar som altare. Vemodigt och sorgligt.

Inte många kan sitta här och hedra sina nära och kära albatrosser som svävar över vågorna i Södra Oceanen.

Vi går tillbaka till stugan, till Claudia, Jose och Alex. Vi dricker ett glas saft och skriver i gästboken:

“Jag har haft äran att runda dig fem gånger. Nu är jag här och får uppleva hur du har det. Det är inte utan en gnutta stolthet som jag blickar ut över dina hav.” Magnus Olsson

” Det var 22 år sedan sist. En dröm att få komma tillbaka har blivit verklighet. Tack.”

Text: Hasse Bauer