Att segla Volvo Ocean Race är riskfylld business. Skepparen på Team Sanya, Mike Sanderson, vann VOR 2005-2006. Han satsar högt nu också men i en intervju med norska Seilas säger han att främsta målet är att ta sig helskinnad i hamn igen. Gustav Morin visar videos och skriver anekdoter om utsatta situationer som han upplevde under förra racet. 
Foto: Paul Todd.

Mike Sanderson var skeppare på vinnarbåten ABN Amro One under Volvo Ocean Race år 2005-2006, då holländaren Hans Horrovoets, som seglade på systerbåten, trycktes överbord av en stor våg och omkom.

Skeppare Mike Sanderson vid rodret och navigatör Aksel Magdahl t h.
Foto Ian Roman.

– Det var den värsta upplevelsen i mitt liv. Nu är min största skräck att jag inte ska komma hem igen, berättar han för Seilas.

Troligen är detta en tanke han planterat i huvudet ganska nyligen, då han just blivit pappa. Han säger att han tack vare faderskapet nog kommer att vara mer säkerhetsmedveten den här gången.

På en Volvo Open 70 handlar överlevnad om att inte ramla överbord, varför livlina används framför flytväst. Även om man har säkerhetsutrustning som säger var man trillade av och var man är för stunden, så är det enormt svårt att hitta den nödställde och klara av att plocka upp honom innan han drunknar.

Seglar man i 30 knop utför stora vågor hinner man ganska långt innan man kan vända om och börja leta efter vad som blir en liten prick mellan de oändliga och stupdjupa vågdalarna.

Trots detta har bara fem personer omkommit i racets 38-åriga historia. 

Det skrivs mycket om risker och självklart måste man som seglare hela tiden vara medveten om dem. De enda som kan komma till undsättning när man har några tusen sjömil till land, är ju konkurrenterna. Dit når inga räddningsflygplan- eller helikoptrar och det är sällan stora fartyg är i närheten.

En stor del av racet handlar således om att veta var gränserna går och att hålla besättning och båt i ett stycke. Samt om att ha kunskap att laga saker när skiten väl skjuter in i fläkten.

Jag minns till exempel flera gånger när vår danske båtkapten på Ericsson 3, Jens Dolmer, alltså han som ansvarar för båtens struktur och hållbarhet, ropade till dem som var på vakt att de var tvungna att hålla igen lite på farten för att inte riskera båten.

Inte minst första natten i racet var det lite svettigt, då vi under långa perioder snittade över 30 knop i båtfart.

Jag minns också när vi gick in i centrumet av ett lågtryck ovanför Nya Zeeland och Jens Dolmer återigen högljutt oroade sig för båtens hälsa.

Man går då från väldigt hård vind till ingen vind alls, vilket kanske låter trevligt men problemet är att vågorna ligger kvar, vilket gör att båten kränger och slår okontrollerbart och känslan att masten ska slås rakt genom skrovet blir påtaglig.

Den gången klarade vi oss med en spräckt extratank med diesel, som lämpligt nog var placerad i den mörka platsen i aktern där jag förvarade mina kameror och min dator och kallade för kontor. Där skulle jag hukandes halka runt resten av de tre veckorna innan vi nådde Rio.

Detta medförde att vi hade dieseldoft resten av resan samt att vi på grund av bränslebrist i princip aldrig kunde dra igång vår futtiga värmare.

Den tredje och sista incidenten som jag tänker ta upp här var också den värsta. Det var etappen som alla team försökt att ställa in redan när den kom på förslag från Volvo – vinteretappen mellan Singapore och Qingdao i Kina.

Den tiden på året ställer handelsfartygen in sina rutter i de vattnen på grund av de hårda förhållandena – motvind och starka strömmar som skapar enorma vågor.

Men vi ställde inte in. Vi skulle stånga oss fram i motvinden med våra flatbottnade båtar. Det gick sådär.

Telefonica Black båt var på väg att gå av på mitten och tillsammans med flera andra sökte de skydd. Vi fortsatte och låg på en god andraplats när vi plötsligt började ta in vatten. Hela fören var fylld. Vi pumpade för livet och langade hinkar samtidigt som någon sågade ur en bit från vår motorlucka för att limma över hålet i fören. Några andra kapade upp kojerna för att kunna bygga en rörstruktur i förskeppet som skulle hindra det uppluckrade kolfiberlaminatet från att ge vika helt och hållet.

Vi hade siktet mot land, räddningsflotten framme och överlevnadsdräkterna på. Ändå var det ingen som fruktade för sitt liv. I allt elände hade vi ändå situationen under kontroll.

Det är ofta så det är ombord på en VO70 – riskerna är ständigt nära men tack vare all erfarenhet och skicklighet som finns inom besättningen så känner man sig sällan otrygg och det sker sällan allvarliga olyckor.

Så förmodligen kan Mike Sanderson och hans fru och barn vara lugna.

Foto: Ian Roman.

Se videoklipp med kommentarer från bla Mange Olsson hur mycket man ska pusha båt och besättning. Spelades in några timmar innan ett hål slogs upp i fören och båten började att sjunka:

http://www.youtube.com/watch?v=M127RxQg49A

…Jag var upptagen med att pumpa vatten men hann med att filma lite när vi tog in vatten. Citat Mange Olsson “when there is more water coming in than you can get out, it starts to become a bit of a worry…”

Se video:

http://www.youtube.com/watch?v=6TXtKMawzU4

Info: www.volvooceanrace.com