The Transat beskrivs som en av de tuffaste utmaningarna i seglarvärlden. Dels för att det är en ensamkappsegling på mer än 3 500 sjömil från Plymouth till New York.
Men också för att de lågtrycksystem som sveper över Nordatlanten bjuder på extra utmanande förhållanden i motvind.
Fransmannen Maxime Sorel låg i tätklungan när han krockade och kvaddade bogsprötet samt riggen.
Första gången som racet arrangerades 1960 så vann legenden Francis Chichester över sina fyra motståndare och klarade sträckan på 40 dygn, 12 timmar och 30 minuter.
I år deltar ett 40-tal moderna kappseglingsmaskiner och de snabbaste klarar av sträckan på runt åtta dygn.
Video med deltagarna strax efter starten i Plymouth.
Starten för årets upplaga gick den 2 maj kl 14.30 och redan andra dygnet tvingades fransmannen Maxime Sorel, som låg i tätklungan, att bryta efter att ha krockat med ett containerfartyg.
Sorel är oskadd men bogsprötet och riggen på båten är illa tilltygade. Kollisionen inträffade i bästa tänkbara sikt i fullt dagsljus men i farvatten som trafikeras tätt av handelssjöfarten.
Hjältemodig veteran
I årets upplaga deltar också veteranen och seglarlegenden Loick Peyron som vann tävlingen 1992, 1996 och 2008 och som dessutom innehar Jules Verne Trophy som ett bevis på att han har seglat snabbare runt jorden än någon annan.
Hans upplägg och målsättning är dock annorlunda i år. Den här gången siktar han inte på seger utan seglar sträckan utan moderna hjälpmedel som GPS och internetuppkoppling och får sålunda inga väderrapporter utifrån.
Han förlitar sig helt på gamla metoder och bestämmer sin position med hjälp av sextant och miniräknare. Och så hoppas han kunna göra effektiva vägval med fördelaktiga vindar med hjälp av en klassik barometer.
En hyllning till Tabarly
Båten han seglar är en annan seglarhjältes, nämligen landsmannen Eric Tabarlys Pen Duick II, som kom först i mål i detta race race 1964.
Loick Peyrons deltagande i The Transat är alltså i mångt och mycket en hyllning till salig Tabarly.
