Victoria af Piteå 20071209 Att en seglats över atlanten skulle bli ett äventyr, det var vi alla säkra på; men hur äventyret skulle utspelas kunde ingen riktigt veta, speciellt inte för oss noviser. Det enda vi med säkerhet visste var destinationen; ett paradis där solen står högt på himlen, drinkarna är praktfulla, dansen utmanande och folket välmående.

Varför skulle resan dit vara så mycket annorlunda? Idag, nummer fjorton i ordningen, ligger hela besättningen nöjda och belåtna på däck med en bok i handen och solar. Nordda har till och med lassat på ett lager olja för att ta brännan till en ny level. Och snart blir det pannkakor och skogsbärssylt.

Denna tillvaro känns rätt träffande i förväntningar, även om många av oss nog även välkomnar lite fart och fläkt på färden. Definitionen på “lite fart och fläkt” kan diskuteras. För vissa räcker det med ett skyfall, för andra ett rev i seglet. Just nu känns det som att Victoria af Piteå har mer än väl fått sin beskärda del av fart och fläkt.

Äventyret lyder som följer: I förrgår vid kvart i ett på natten står Staffe bakom ratten och anstränger sig betydligt mer än vanligt för att hålla båten på rätt kurs. Regnet piskar ner, natten är kolsvart och vinden ligger runt 25-30 knop. Mange, som egentligen är off-skift, har bäddat ner sig uppe på däck fullt påklädd, beredd att ingripa om något skulle hända.

Med andra ord, fart och fläkt ligger i luften.
SNAPP!!!
Preventern (ett rep som säkrar bommens position) går av och bommen flyger över på andra sidan, drar med sig blocket på storskotsvagnen och stångar lös mantågs-stöttan på andra sidan. Bommen är bucklad och seglet måste revas pronto.

Inom någon minut har Mange säkrat bommen med ett skotrep. Nordda ligger framme på däck för att säkra blocket på storskotsvagnen som svingas omkring likt en wrecking ball.

En lampa här och där lyser upp natten, men annars har vi endast starka lungor som kommunikationsmedel. Allt går mycket fort, vinden ökar och når stundvis upp till över 40 knop, men besättningen lyckas ändock behålla lugnet. Då hör Staffe hur Mange ger order om 270 graders kurs. Det betyder jipp, och Staffe fullföljer.
PANG!!!
Bommen svingar som en projektil över till andra sidan, men var är Nordda? Den känsla av skräck som inföll sig under ett par sekunder av ovisshet, övergick snart till en katastrofal övertygelse hos vissa i besättningen.

Det sägs att en elektrisk stöt upplevs betydligt längre än den varar; så kändes det nu.

Men med ett solid team i samarbete, och rutin på rätt plats, kan mycket gå fel innan en katstrof låter sig hända. I detta fall hade naturligtvis orden även nått Nordda som visste precis var hans kropp och lemmar inte fick vara vid en jipp med en trasig skotvagn.

Dessutom hade Jimpa ständig uppsyn över honom med båtens största ficklampa. Momentet gick bra och lite med Guds hjälp, men mest på grund av skicklighet, hade vi nu säkrat alla lösa delar.

Däremot gick det inte att reva storseglet, för det hade fastnat i spridarna, mot vilket hela seglet vilade. Enda sättet att lyckas reva seglet var att hissa det först, och det var otänkbart i 40 knops vind. Det betydde att vi var tvugna att vänta ut vinden och hålla båten på en kurs som krävde så liten belastning på mast och bom som möjligt.

Ett navigationsmisstag och storseglegt har kunnat gått i tusen biter eller i värsta fall dragit med sig masten. Där satt vi, strax innan tre på morgonen och hade ungefär sex timmar till gryning (ARCen kör UTC tid, så dygen är förskjutna) och ingen aning om när vinden skulle behaga avta. De enda som förtroddes ratten var Nordda och Mange, som fick sova om lot medan övriga besättningsmedlemmar turades om att vara behjälpliga vid behov.

Vid gryning lyckades vi dock få loss storseglet och kunde reva. Den känsla som infann sig när seglet virades in och båtens ilska tyglades, var inte bara en känsla av lättnad, utan även en av stolthet och vinsteuphori.

Victoria af Piteå hade klarat sig igenom en av ARCens värsta regnoväder och kunde nu börja bekymra sig över de andra båtarnas olycka. Och igår fick vi erfara att även ett par andra master och bommar hade gett vika under nattens förlopp, att en besättning fick överge sin båt och att en kille ligger medvetslös efter att ha fått bommen i huvet.

Visst är det beklagligt när ett spännande äventyr förvandlas till en mardröm, men samtiigt som väder och vind kan vara de mest obarmhärtiga krafter som finns, kan de samtidigt var de vackraste och häftigaste lyckobringarna.

Ingen dag är sig lik, det finns ingen vardag på sjön, och just nu trivs vi med väder och vind och håller gärna till godo med de gamla hederliga orosmomenten från tidigare: vart allt smuts kommer ifrån, varför båten inte kan vara stilla bara under måltiderna, att kropp och kläder har ett bestående lager av klibbigt salt på sig, att vatten, öl och juice är pissljumma etc. etc.

Men snart anländer vi på St. Lucia och då är Victoria af Piteå redo för nya äventyr. På Återhörandes

Victoria af Piteå