A-laget, beståendes av Stina, Magnus och Staffe, har precis klivit på sitt fyra timmars skift. Farma-laget, som utgörs av de övriga clownerna, dvs. Jimpa, Nordda och Maggan, lämnade just över ett harmoniskt Victoria af Piteå med en snitthastighet på 8 knop, cruisandes i en nordostlig vind på 25 knop. Vi har som sagt fått förstärkning i form av en ung blondin i blygsam ålder. Men trots Maggans (hon heter egentligen Lina Berggren, men vi kan ju inte ha en Stina och en Lina ombord utan att det skulle skapa alltför stor förvirring bland rop och vindpustar), ringa ålder, hon är blott 20 år, märks det att hon är en född havsgudinna med både kunskap och passion för det marina livet.

Lina är en av de många äventyrare som hade sin packning på hostlet med det väldigt konstiga spanska namnet på A, men tillbringade mesta delen av sina dagar och nätter på Sailors Bar, för att om möjligt hitta en godhjärtad skipper som var villig att ta med henne.

Jimmie och Staffe, som lärde känna henne först, blev direkt stormförtjusta i hennes lättsamma, men ändå målmedvetna förhållningssätt. Men en skipper som kastar allt ljus på sig själv är ingen skipper Victoria af Piteå vill ha ombord, så Lina fick vänta på besked tills alla i besättningen hade anlänt till Grankan och fått en chans att själva uppleva hennes busiga gladlynnhet. Detta var naturligtvis väldigt frustrerande för Maggan, men desto lyckligare blev beskedet.

Hur som, har hon inte kvalificerat sig in i A-laget ännu 🙂 Alltså, med en besättning på sex, 340 liter vatten, 160 liter extra diesel och 2 ton mat, har nu äntligen färden över börjat. Det har väl inte gått helt smärtfritt. Vi har redan fått en reva i den asymetriska spinackern, eller ginakern som Staff idag har fått lära sig att det heter. Men det tejpar vi så fort de första ljusstrålarna ler mot oss.

Dessutom har Staff fått brännsår i händerna när han försökte hålla fast i 160 kvadratmeter segel som ville åt ett helt annat håll. Men misstag ger lärdom, och varför inte välja den första av alla dagar att begå dom på. Annars är det rätt soft på havet, speciellt när vågor och vind INTE väljer att skölja tonvis med vatten över fördeck, och alla lemmar (ta inte detta bokstavligt) går åt till att hålla i sig eller ta spjärn med. Detta fick vi erfara under de första nattimmarna, då vågorna stod som levande höghus omkring oss, och ratten gick fibrilt 180° från höger till vänster oavsett vem som stod bakom den.

Men hur tufft cruiselag atlanten än behagar ge oss, kommer nog inget i närmelsevis slå den första kritiska timmen när starten för ARC 2007 gick av stapeln. Det var en adrenalinupplevelse av grövsta slag och definitivt inte lämpat för folk med dåligt hjärta.

Tänk er ett skådespel med 254 gigantisk tandgnisslande gladiatorer som möts på koloseum för att göra upp, regisserat av Steven Spielberg himself. Victoria af Piteå var väl nån meter från ett spjut rakt igenom bröstet, om det inte hade varit för Magnus osannolika precision och manövreringselegans.

Jag törs knappt säga det, men det är nästan som starten i ett kappseglingsrace kan jämföras med ett VM brons i fotboll, eller 60 000 hårdrockare som låter sig förföras av Maiden’s Fear of the Dark! Helt enkelt – så jävla ballt! Nu ska vi cruisa vidare.. På återhörandes Victoria af Piteå