Lidingö Runt är ett spännande styrkeprov och en chans för gamla båtar att mäta sig mot moderna racers. Här berättar Jimmy Hellberg (15 år gammal B&R 38) om sin kamp mot snabbseglarna i SRS-klassen och om frustrationen när segelgarderoben inte räcker till…
Foto: Oscar Morin

Lidingö Runt runt är avslutat, det startade runt 300 båtar i årets upplaga så det finns garanterat 300 versioner av vad som hände på vattnet. Men detta är en kort skildring av hur vårt race såg ut.

Vi (Pac-Man) startade i grupp 6, dvs där man hade buntat ihop alla SRS-båtar med SRS-tal 1,30 och högre. Vi hade hoppats på en bra fajt med några av de snabbaste båtarna, framförallt Rolf Tannergårds Aspect 40 ”Effect”. Men det visade sig att det denna dag inte dög att segla 80% av tiden med en liten fock på 25kvm, som dessutom har 11 år på nacken…

Vi kom iväg med de främsta i starten och kunde segla i hyfsad fri vind. Det var slör för babords halsar i ganska lätta vindar med enstaka puffar. Vår största gennaker på ca 110 kvm är rätt liten i förhållande till båten, inte så konstigt kanske med tanke på att den är sydd -97. Men den funkade ändå bra då det var slör och inte läns. Efter en stund hade vi ryckt till oss en liten ledning så allt var frid och fröjd ombord.

Här seglas det över ett grundflak och Pac-Mans 3m djupa fällköl fick fällas tillfälligt, därav bakvikten. Att stabilliteten minskade var inget problem i dagens lätta vindar.

Allt eftersom blev det brantare och det började närma sig nertagning. Vi var dom som hade nylonet uppe längst, och vi ryckte lite till på detta. Men nästa segel i garderoben är focken och det var inte max höjd som gällde. Aspecten satt sin X-Screecher som är drygt dubbelt så stor som vår fock och körde om oss som om det vore ett möte! Farr 38 ”Pandion” med genua var en annan båt som vi inte heller rådde på.

Martin Angsell med den helt kartongnya Dufour 36P kom också stormande, först med en code 1 och sedan en snygg peel till code 0. Det var som rena trollerilådan, det ena roliga seglet efter det andra poppade upp! Jag var grymt avundsjuk, och där satt vi och guppade med en ynklig fock. Det visade sig dock att det skulle bli en jämn fight mellan oss, surt bara att de har ca 6% lägre mätetal.

Pac-Man har som tidigare nämnt vattenballast. Haken med detta är att om det inte blåser över 5 m/s så är detta inte till någon nytta och då betalar man dyrt (i mätetal) för något man inte använder, ungefär som att ha en Code 0 som inte heller alltid kommer till användning. Snart var det dags för upprundning och vi hade därför förhoppningar om mer vind på kryssen över Askrikefjärden.

Men vinden lyste med sin frånvaro, istället bjöds det på regn. Två andra båtar hade nu hunnit upp oss, båda med genua. Den ena var Arcona 430 ”Zelma” och den andra var Luffe 40 ”Blå´s”. En allround båt med mycket skicklig besättning. Dock gjorde de ett misstag att gå lite väl nära Duvholmen med lite bottenkänning som följd vilket gav oss andra lite mer andrum. Tajtast race hade vi även i fortsättningen med Martin Angsells hotta Dufour 36p som har genröst tilltagen segelyta i form av maxad Fat head stor och som tidigare nämnt en arsenal av stora försegel, vilket var ett vinnande koncept i dagens lätta fluktuerande vindar, förutsatt att man kan hantera alla segelbyten på ett effektivt sätt förståss och det gjorde Martin och Co med bravur.

Emellanåt kom det några puffar på ca 4-5 m/s och genast sken Pac-Man upp men lyckan varade inte länge för vinden mojnade snart igen och började dessutom vrida mer på nord så nu blev det sträck över större delen av Askrikefjärden vilket inte gjorde saker och ting lättare för oss. Aspect 40 ”Effect” såg vi knappt längre och Farr 38 s/y Pandion hade också jobbat till sig en god lucka.

Vid Djursholm var det dags för nylonet igen men nu var det platt läns. Återigen kom Angsell och co med en stor fin gennaker med effektiv skulldra som rullade ut i lovart. De kunde gå väldigt djupt medans vi var tvungna att skära fram och tillbaka med vårt smala nylon. Det tog inte lång stund innan de var ikapp och gick om oss igen och tätt efter dem kom Luffe 40 Blå´s som gjort en stark comeback efter grundstötningen. Enda trösten var att vi lyckades hålla M34 Schkval bakom oss som ju är en ren racer och som mäter aningens högre än vad Pac-Man gör.

Vi slutade dagen som sjätte båt i mål och med en sjude plats på beräknad tid av ca 30 båtar i klassen. Wasa 41 IMS, Aitutaki klämde sig in emellan och knep sjätteplatsen på beräknad tid. Line Honuors tog Rolf Tannergårds Aspect 40, mycket snyggt seglat men de blev snuvade av Martin Angsells Dufour 36P på klassegern. Otroligt starkt av Martin att hålla så hög fart i en helt ny båt! Jag ser dem redan som favoriter inför Watski 2 Star. Andraplatsen kneps av Peter Ohlséns Luffe 40, Blå´s som om det inte vore för en mindre grundstötning verkligen hade utmanat Martin om förstaplatsen.

Summa summarum kan man säga att jag har insett att Pac-Man behöver nya hästkrafter i lättvind och att utvecklingen på gennakers har gått framåt de senaste 15 åren, tänka sig! Jag hoppas på att ha en Code 1 och en ny fock till Ornö runt, om loftet hinner med. Självklart behövs det också en ny läns-gennaker men det finns det ingen budget till i år. Eller är det viktigare med en ny gennaker och leva med den gamla focken en säsong till?

En nyttig tankeövning innan man skyller allt för mycket på material etc är att kolla hur mycket snabbare vi hade behövt segla för att spika och för oss saknades det nästan 7% i fart, dvs vi seglade upp till ett mätetal på ca 1,32 och det vore inte fair att skylla allt på materialet för det finns även en hel del utrymme för bättre segling från vår sida.

Nu tar vi nya tag och jag ser fram emot Ornö runt om två veckor och Watski 2Star veckan efter det. Det är skönt är att båten är hel och sånär som på nya segel och någon skotpunkt så är det inte så mycket akuta saker som måste fixas till innan dessa race.

Vi syns på vattnet!