Roger Bengtsson var vetenskapsjournalist på Riksradion. Han hade ett valspråk: ”Kan jag inte göra en sak till hundra procent låter jag hellre bli”. Han köpte en begagnad Storfidra. Den hade klarat två seglingar över Atlanten, men Roger ville förbättra sjösäkerheten och göra den osänkbar. När han sjösatte sjönk den vid bryggan.

”Projekt rundslagningssäker, kallade jag det”, sa Roger till mig. Det är 25 år sedan, men jag minns fortfarande historien i detalj. Vi jobbade en del ihop med radio och tidninsartiklar.

Den båt Roger förutsatt sig göra osänkbar var en Storfidra, byggd 1971-72. Storfidran är 7,60 lång, en trygg långkölad långfärdsbåt, byggd på Fisksätra och ritad av Torild Larsson. I tre vintrar jobbade Roger och åtgärdade bland annat detta:

Luckorna var från början vanliga standardluckor, det vill säga man kan sparka in dem. Roger tillverkade nya av 30 mm björkplywood. Atombombsäkra.

Skrovet hade elva skrovgenomföringar – en orimlighet enligt Rogers sätt att se. Förre ägaren hade borrat där det behövdes vatten. Roger plastade igenom alla hål enligt konstens alla regler, fasade hålen, använde plast och matta. Bara två hål blev kvar – ett in och ett ut. Sen naturligtvis nya kranar och slangar.

Motorn, en Volvo Penta MD 2, fick också en översyn. Roger berättade:

”Jag rev ner hela motorn, alla slitdelar byttes ut, samtliga lager, kolvar, kamaxel och ventilerna. Jag har dessutom alltid retat mig på att det sista proffsen gör innan de levererar en motor från fabriken är att sprutlackera den. Gummibälgar, elanslutningar, kopplingsplintar – allt i gröngäggig Volvo Penta färg.”

”Eftersom jag hade större delen av motorn hemma i vardagsrummet passade jag på att ta bort all färg. När jag var färdig lyste skruvskallarna i syrafast, alla gummidetaljer var nya och rena, alla elkablar.”

Båten låg på Gålö i Stockholms södra skärgård och sjösättningen gick bra. Under en månad låg den vid bryggan. Roger lyfte på durkarna och allt var helt torrt. ”Du kan förvara knäckebröd i kölsvinet”, sa en båtgranne uppskattande. Kvällen före semester bar han in två blyaccumelatorer, tre ankare, tjugo meter kätting och en blyplätt. Sammanlagt kan det ha vägt 150 kg. Sen låste han och åkte hem.

Dagen därpå står ett gäng gubbar vid klubbhuset när Roger kommer ner. De glor – det är Rogers ord. ”Din båt har sjunkit”, säger de. Kul grej, tänkte Roger men skrattade inte och gick ner till bryggan.

När han berättade övergick han sen till presens för känslorna låg så nära.

”Nu står jag där på bryggan. Förtöjningsfjädrarna är utdragna en halv meter – ända till säkerhetskättingen. De är böjda över kanten och försvinner ner i vattnet. Bojen står upp och ner och liknar ett flöte som det nappar på. Under ytan syns sex vita fläckar. Det är fendrarna som står rakt upp mot ytan.”

Då har klungan av gubbar också kommit ner. Ingen säger något. Roger går till telefonkikosken – kommer ni ihåg dem? – och ringer till försäkringsbolaget och sedan till Lindströms Båtvarv på Smådalarö. De lovar ta dit en båt med kran. Så in i bilen och hem. Direkt innanför dörren ett stort dricksglas med cognac.

”Jag behövde en akut alkoholchock. Jag klarade inte av vetskapen om att det simmar fiskar i min båt. INNE I MIN BÅT!”

Lindströms lyfte båten och tog den till varvet. Försäkringsbolagets besiktningsman kom och det första han sa var: ”Nu ska vi se vilken skrovgenomföring som läckt.” Han slog, bände och drog i de två kranarna. Inte en droppe vatten kom in.

Och vad som hänt kom varken han, Roger eller varvet på – inte förrän långt senare på sommaren då båt och motor var sanerad. Varvet ringde vid midsommar och sa att allt var färdigt. Roger åkte dit. Båten var i gott skick. ”Vi målade motorn också, sa de. Den ser ny ut nu!”

Båten sattes i sjön – och var knäckebrödstorr. Roger tuffade tillbaka till båtklubben, mastade på, tog ombord ankare och utrustning igen.

”Då hörde jag hur det började porla. Jag slet upp durken och det var en centimeter vatten i kölsvinet. Med en ficklampa följde jag vattnet och fick äntligen förklaringen. Från ytterslangen på den mekaniska sumloggen rann det vatten. Den hade fått ett brott, wiren inuti är ju vattensmord. Skadan låg precis i vattenlinjen. När båten var tom låg brottet över vattenlinjen, när den var lastad och mastad låg brottet under – och det började läcka.”

”I början gick det långsamt, men när självlänsarna i sittbrunn kom ner till vattenytan gick det fort. Jag hade också gjort ovanligt stora självlänsar som en extra säkerhetsåtgärd i projekt rundslagningssäker.”

Roger seglade sin båt i några år men sålde sedan och skaffade en stor och stabil rib. Med den kunde han dra över till älsklingsplatsen Gotska Sandön på lite drygt en timme. Roger avled för bara några år sedan, bara lite drygt sextio år gammal. Men jag vet att han inte hade någonting emot att sprida historien om den osänkbara båten som sjönk.

Och vilka slutsatser skulle han dra i dag:

• Moderna båtar har fortfarande alldeles för många skrovgenomföringar.
• Tack och lov för GPS som visar fart över grund utan att man behöver borra hål i skrovet.
• Ändå ska man naturligtvis ha logg som visar fart genom vattnet – men den ska inte vara vattensmord!