Det är ofta fokus på föraren i alla motorsporter. Men han skulle inte vara mycket utan en bra navigatör. Här får Vi följa med från navplatsen och uppleva bråk om vägval, läckande slangar, hård sjö och känslan när en kamrat kraschar och får sin stortå avsliten.
Foto: Jon Palmqvist

På lördag morgon lyftes båten i vattnet inne i Norrtälje hamn, sedan var det bara att puttra ut till Gräddö där starten skulle gå.

Starten går till så att man ligger och väntar i ett så kallat voltområde där man snurrar sakta i vänstervarv. Sedan kommer en masterbåt, ungefär som bilen som agerar starthinder för travhästar, och kör längs startområdet för att sedan vika ut på banan. Då gäller det för alla båtar att följa efter på en linje akter om masterbåten, aldrig närmare än 30 meter.

När tävlingsledningen är nöjda med ledet så hissas en flagga från masterbåten och alla gasar fullt. Nu gäller det att hitta ett bra spår med så mycket ostört vatten som möjligt.

Propellern skar av stortån
Vår start blev någorlunda bra med Gahnberg/Hjelte med Z-165 på styrbord sida. Vi fightades länge mot den röda Z-165. När det var plattvatten gick de lite snabbare än oss och när det kom vågor var det vi som körde fortare. Något som resulterade att vi låg jämsides hela vägen ner mot Hallskär, ibland sida vid sida med bara några meter i mellan oss. Strax efter fyren vid Tjockö låg Anders och Kent med Z-131 i vattnet efter en kraftig fullfartsvurpa. Anders träffades olyckligtvis av propellern som skar av fyra senor på ovansidan av högerfoten och stortån på vänsterfoten. Anders har meddelat att man lyckades sätta tillbaka hans stortå efter 10 timmars operation.

Se video med kraschen här.

När vi senare kom ner på Gräsköfjärden började det rulla in vind och vågor från sidan, Ulf mumlade något om att det var studsigt och svårkört, vilket jag också kände av från min navigationsplats.

Trots att vi inte här kunde hålla 60 knop så lyckadses vi köra ifrån Z-165 med viss marginal. Färden gick sedan vidare söderut för att runda Östra Askören. Sen skulle vi vända norrut igen.

När vi kommer upp till farleden vid Marö och Kapellskär upptäcker vi ett nytt fenomen, här kommer det vågor från åskådarbåtar och annan sjötrafik som måste pareras, något som kan bli otroligt störande med väldigt långa flygturer som följd.

Magnus och Ulf kör i klassen V150 vilket står för v-skrov med 150 hk. Toppfarten är ca 65 knop.
Foto: Jon Palmqvist

Många gånger på den södra delen fick vi problem med det intercomen som vi använder för att kommunicera med varandra. Då får man helt enkelt ta fram den pinne som jag har till mitt förfogande för att med distinkta slag markera för Ulf vart han skall styra, ett slag på höger axel om vi ska till styrbord och ett slag på vänster axel när jag vill att vi ska till babord, när han håller rätt kurs blir det ett slag mitt uppe på hjälmen. Detta är svårare än man tror då man samtidigt studsar runt i baksättet.

Över 60 knop
När vi rundat Järnberget för andra gången styrde vi upp mot Väddö kanal och målgången vid Flottskär. På vägen upp var det fritt från vågor och vår fart gick upp över 60 knop igen. Men även Z-165 ökade farten. Nu började det avstånd vi byggt upp på den del av banan som hade lite mer sjö att krympa oroväckande snabbt. Vi lyckades trots allt hålla dem bakom oss in i mål med 25 sek till godo.

Efter etappmålet kommer en transport sträcka upp till Tomta brygga där det är inviduell omstart i den ordning som man kom in, d.v.s. vi skulle få starta 25 sek före Z-165.

Här hade vi ordnat med en följebåt som bogserade oss så att vi kunde tanka i mer bensin och få i oss lite mat och vatten. En sjön liten vilopaus blev det, faktiskt mer påfrestande att köra än vad man kan tro.

Andra start
Vi kom i väg bra utan tjuvstart och fortsatte norrut, ut på vatten med mer sjö.

– Bra tänkte vi, nu kan vi öka på avståndet mot Z-165.

När vi sedan passerade Loskären och skulle runda västpricken vid Medholma grund skulle det finnas en boj utlagd. När vi inte fick syn på någon boj blev vi först konfunderade och frågan uppstod direkt om vi var på rätt ställe. Efter dubbel koll konstaterade vi att bojen saknades och vi var på rätt ställe. När vi fortsatte märker vi hur Z-165 kommit ikapp men vi lyckades fortfarande hålla dem bakom oss. Sträckan bort mot Hargshamns rundning innebar mycket vridande på huvudet för att kolla om Z-165 tog in på oss eller inte, vi var ju så nöjda med att ha dom bakom oss.

Efter rundningen av Askholmen vid Medholmen börjar det att spruta vatten ur indikationen för att trimtanken är full. Något står inte rätt till. Ulf försöker febrilt tömma men den bara fortsätter att fylla på.

En slang springer läck
På akterspegeln sitter ett rör som man med ett reglage från förarplatsen kan skicka ner för att fylla upp vatten i fören på båten, detta för att ändra trimläget. Reglaget har nu hängt sig och vattenpickuppen sticker ner och har krökt sig, det fullkomligt forsar in vatten i slangen som leder till tanken. Vi måste dra av på farten och stanna, Gahnberg/Hjelte med Z-165 passerar oss. Jag försöker febrilt slita upp den, men tillslut tas beslutet att kapa slangen.

Vi skär av den där skyddsröret slutar, precis akter om navigatörsstolen. När vi återigen försöker köra vidare har vi nu ingen möjlighet att användas oss av trimtanken samt att ur det avkapade slangen står nu en kaskad av vatten som sprutar ner hela båten. Jag sätter snabbt dit handen för att deflektera vattnet i någon annan riktning, detta gör både ont i handen och påverkar navigationen. Nu har jag bara har en hand kvar till att navigera, hålla i mig, byta blad i det dyngsura sjökortet samt slå Ulf med pinnen när intercomet slutar att fungera.

Efter 10 minuter är min hand alldeles öm och vi beslutar att återigen dra av på farten för att försöka skära av slangen längre ner. Detta tar tid då jag måste både kapa skyddsslangen och vattenslangen, medan reglagekabeln sitter ihopbuntad med allt. Tll slut är slangen kapad och vi fortsätter med en vattenstråle sprutandes 5 meter rakt upp i luften. Detta medför en sänkning av vår fart med cirka 3 knop samt en stötig resa upp mot Öregrund.

Väl i Öregrund skall det köras två långa och ett kort varv på en rundbana innan man får gå i mål. Vid första varvet ifrågasätter Ulf min navigering och vill styra babord istället för styrbord som jag anger. Men han får ge sig. Andra varvet ger jag Ulf signal att styra babord frågar han om jag inte menar styrbord, efter flertalet frågor om riktningen verkligen är babord och inte styrbord får jag ge mig, Ulf har rätt. När vi kommer upp på tredje varvet är det inga konstigheter, vi har återfått fokus och navigerar och styr samspelt igen ner mot mål och målgång.

Denna trötthetssignal märks så mycket tydligare i över 60 knop kontra 6 knop när man seglar, vilket vi är vana vid.

Måste klara full gas i 100 sjömil
Något som man alltid säger är ju att om du inte gjort grundarbetet ordentligt kan inte slutresultatet bli bra. Inom motorbåtracing verkar detta stämma mycket väl. Båten måste vara i sådant skick att den klarar att studsa fram med full gas i över 100 sjömil. Man kollar igenom bultar som skall vara åtdragna men kan ha vibrerat loss, att tändstift är ok osv. Bättre att byta än att chansa.

Även navigationen förbereds noggrant. Vi med preparerar sjökorten så de blir fulla med anteckningar och anvisningar om vad som skall kommuniceras fram till föraren under racet, allt för att ekipaget skall ta rätt väg snabbast runt banan. Tyvärr var det bortfall av båtar på grund av motorstrul samt 2 vurpor. Detta gjorde att vi lyckades klämma in oss på en fjärde plats av de nio startande i vår klass. Segraren Var Z-27 med Friberg/Hjelte junior ombord som körde stabilt. Kul att de inte lättade på gasen när de insåg att de inte var hotade. De bjöd verkligen publiken på textbokkörning ända in i mål.

Efter målgång känns det otroligt kul att ha genomfört vårt första Roslagslopp och vi är grymt taggade inför Nynäshamn den 17/8 där jag har bett Ulf att ge tusan i att släppa på gasen.