“Kappseglare är en sällsam ras. Är det race dunstar alla drifter. Matlust. Sexlust. Lusten att umgås. Lusten att hålla sig ren. Lusten att uppföra sig som folk. Det som återstår är bara LUSTEN ATT VINNA!”Här berättar Erling Matz om ett hummerkok som krockade med kappseglartarmar.
Kanske är det OK. Så länge det är kappsegling. Men den programmerade kappseglaren hamnar i samma sinnestämning så fort han eller hon embarkerar en båt. Om det är kappsegling, transportsegling eller familjesegling spelar ingen någon roll.
Har någon hört talas om en kappseglare i världsklass som också är en framgångsrik familjeseglare med lycklig man/fru och glada barn i samma båt. Inte jag.
Nu var det transportsegling som gällde. En 50-fotare skulle från Inverness i Skottland till Orust via Orkney och Fair Isle. Avstamp tog vi hos Old Pulteney Distillery i Wick, Skottlands nordligaste whiskydestilleri. Det har Robin Knox-Johnston som affischnamn, så det var OK. ”Genuine Maritime Malt”.
Sen Pentland Firth, ett av världens värsta vatten. Eller som brittiska Reeds, alla tidvattenseglares bibel, formulerar det: ”The Pentland Firth is a dangerous area for all craft, tidal flows reach 12 knots.” Men skotska kulingen skulle inte drabba oss förrän om 32 timmar och då måste vi vara framme i Kirkwall på Orkney. Upp med gennaker och iväg.
Ombord var jag och två av Sveriges i särklass mest erfarna havskappseglare. Volvo Ocean Race, Whitbread Around the World Race, dödsstormen i Fastnet 1979. You name it – de var med.
Det gick undan, obekvämt naturligtvis men OK. Kappseglare driver som sagt alltid båten maximalt. Mitt ute på Pentland Firth siktade jag en fiskebåt. Hummerfiskare! Vore det inte gott med nykokt hummer och Beurre Blanc sås till lunch. Visst, vi seglade upp, bärgade gennaker och stor och köpte en låda billigt med tre humrar och ett gäng krabbor.
Jag hade redan kollat att kastrullen i båten var tillräckligt stor om man kokar en hummer i taget. 12 minuter brukar vara lagom för en mellanstor och vattnet kan man ta direkt ur havet.
Trettio sekunder senare var gennakern uppe igen och jag höll på att få hummer, kokande vatten, hackad charlottenlök och smält smör över mig. Hade väl kanske inte spelat så stor roll i och för sig eftersom jag hade sjöställsbrallorna på. Men det hade inte blivit någon ball lunch.
Jag vrålade nerifrån byssan, men de två i sittbrunn förstod ingenting. Vi måste ju segla. Inget hjälpte förrän jag ställde ultimatum. Ner med gennaker, reva storen och upp med ett litet försegel. Annars ingen hummer.
Hot fungerar både på kappseglare och barn. Humrarna blev utmärkta. Men mina kappseglarkompisar förstod egentligen ingenting. För en båt måste ju drivas maximalt.
//Erling Matz
