Inte sedan Karl XII virrade kring i norra Bohuslän och anföll Norge har det varit så dålig stämning mellan oss svenskar och brödrafolket i väst. Och det var nästan trehundra år sen.
Så här låter det i dag: “Norrmännen invaderar skärgården från Fjällbacka till Strömstad. Det norska båtfolket saknar båthyfs. De brer ut sig i naturhamnar, kånkar upp en massa stolar och bord och för ett jäkla oväsen.”
Vår krönikör Erling Matz, döpt efter en norsk motståndsman, håller delvis med, men ger också en kulturhistorisk förklaring.
En stämningsfull bild. Solnedgång i norra Bohuslän – Trinisla närmare bestämt. Stämningsfull om det inte vore för stolarna. Jag visar bilden för en västkustseglare. ”Det måste ligga en norsk båt nedanför”, säger han, som om det vore en självklarhet. Sånt är ryktet. Norrmän släpar upp vilstolar på bästa platsen så fort de förtöjt. Stolarna får sen stå där tills det är dags att segla vidare dan därpå. Stolarna mutar in ett område och markerar som en pitbull: Kom inte hit! Det här är mitt!
Och visst var det en norsk båt som låg nedanför. Och stolarna stod där timme efter timme – oftast utan båtägaren i närheten. Visst finns det svenskar som är lika egoistiska och som tar för sig på samma snaskiga vis. Men i norra Bohuslän är det krig i juli och början av augusti.
Många svenska båtfarare tycker i dag genuint illa om den norska båtkulturen – eller ska vi säga bristen på kultur och allmänt båthyfs. Skärgården är trång, särskilt i norra Bohuslän, och förtöjningsplatserna begränsade. Då gäller det att dela med sig och ta så liten plats som möjligt. Att inte bre ut sig. Så är det alltför sällan i dag – tyvärr.
Men låt oss se på grannfejder i ett lite vidare perspektiv. Grannbyar, grannstäder, grannländer har alltid konkurrerat och fabulerat. Det finns alltså också en kulturell förklaring till animositeten. Orust och Tjörn har alltid legat i luven på varandra. Ökända är slagsmålen mellan Orust och Tjörns kompanier när de marscherade till Backamo för att öva. Att slå ihop de två till en kommun är otänkbart än i dag. Och vi är inte bättre på ostkusten. Stockholmarna har i århundraden berättat taskiga historier om tokarna i Södertälje. Och det finns massor med andra exempel på grannosämja i svensk kulturhistoria.
Häromdagen fick jag hem British Cruising Associations tidning. Där stod en lång artikel som handlade om hur usla fransmännen är på att hantera sina båtar.
Den brittiske seglaren Tevor Taylor konstaterar först att fransmän avgudar sina seglande idoler: Eric Tabarly, Bernard Moitessier, Isabelle Autissier och många andra. Men, frågar han sen: ”Hur kan det då komma sig att de är så hopplösa när det gäller att hantera de egna båtarna?”
Taylor tror att det är ”det galliska sinnet”, samma sinne som gör fransmännen till Europas sämsta bilförare. Allt enligt den brittiske seglaren alltså. Och han konstaterar det utan minsta tvekan. Som om det vore en vetenskaplig sanning. En fransman kan möjligen glädja sig åt att han bara utnämner dem till Europas sämsta bilförare, inte världens.
”Men varför tar fransmännen med sig bilvansinnet till båten?” Frågar han sen. Därefter ger han en färgstark beskrivning av båtlivet i en fransk gästhamn. Här några av hans exempel:
”Att komma glidande lugnt och värdigt existerar inte”, säger han. ”En fransman som ska lägga till kommer infarande för full gas. Strax innan katastrofen är ett faktum drar han på full back. Och sen fram. Och så back. Sen hugger fransmannen tag i närmsta båt, gärna med hjälp av en gammal rostig båtshake. Fendrar, om sådana över huvud taget finns, sitter alltid på fel sida och på fel höjd. Och först vid kaj börjar fransmannen försöka få ordning på sina förtöjningstampar. De är trassliga som kokt spagetti.”
Berättelsen om de klantiga fransmännen upptar ett tätskrivet tidningsuppslag. På senare år har jag seglat ganska mycket både i Frankrike och England och känner inte riktigt igen beskrivningen. Men kanske går det att överföra till kriget i norra Bohuslän. Kanske är det inte fullt så illa utan mera ett uttryck av en gammal folktradition.
Skriv gärna en kommentar och berätta. Och du som vill kan ju alltid lyssna på Hasse och Tages Norgevisa:
http://www.youtube.com/watch?v=m5bGaR2I4bI
Eller på Magnus Ugglas modernare version:
http://www.youtube.com/watch?v=1VicYjk-Fn4
Erling Matz
