Här arbetar Gustav Morin under Volvo Ocean Race 2008–2009. Satelituppkoppling gör att man inte kan få ro ens på Södra Oceanen. Ett otyg tycker Erling. 

En ljugarbänk ska finnas i varje bättre hamn. En bänk för möten, utbyte av erfarenhet eller bara en luftig diskussion om väder.

På ljugarbänken satt sjömanshustrun, oroligt väntande och spanande mot horisonten.

I dag sitter seglare där och söker kontakt – men inte med båtgrannen utan med internet. En laptop i knät, skugga på skärmen och fula ord i mun. Den djävla symbolen för wifi är blek och visar tji kontakt.

– Vi har ett litet problem med uppkopplingen, förklarar hamnkapten.

– Märker det, säger jag.

Om båtgrannar över huvud taget pratar med varandra idag handlar det om problem med uppkopplingen. Alla verkar vara beroende av att ta emot och skicka epost, twittra, tjatta, skypa, facebooka, instagramma, Youtuba och TikToka.

Och fungerar det inte blir alla galna.

När jag seglade över Atlanten första gången, det var 1993, tappade vi all kontakt med omvärlden efter ungefär 10 timmar. Sen var vi utanför VHF-teckning. Jätteskönt!

Tre veckor utan annat än mjuk passadvind, matlagning, en och annan guldmakrill som behövde rensas och fyra timmar på vakt. Och vakthållningen var enkel. Vindrodret styrde och inte en båt i sikte på 20 dagar.

Jag hann skriva en bok om sevärdheter i Sverige. Järvzoo i Järvsö, djävulsdansen på Hårgaberget och Sveriges enda sjuhåliga dass i Katthammarsvik och mycket annat. Det skulle aldrig funka idag med ständig uppkoppling via satellittelefon. Synd.

Alltså bygg fler ljugarbänkar, gör dem till internetfria zoner och glöm gärna datorn i sittbrunn. Börjar det regna tvärdör den. Det gjorde min.