I en vattentemperatur på 8 grader och vindstyrka på
5 – 14 m/s sätter Kaj Kjellgren och Lars Ahlstedt kitesurfingrekord från Torö till Gotland – utan följebåt.
Känslan att vara 30 sjömil från närmaste land utan följebåt är väldigt, väldigt stark. Och då inte på något negativt sätt alls. I och med att man kompenserar för varje vindby och minsta våg så känner man sig verkligen som ett med elementen.
När vi är som längst ute på havet får jag en fantastisk känsla av flow som varar i mer än två timmar i sträck.. Vi säger inte inte ett ord till varandra över radion utan är helt inne i att vara just här, just nu.
Jag har svårt att beskriva känslan i text bättre utan att det låter ännu mer ”corny”. Det måste upplevas.
Tidslös drivkraft
Under hela sträckan tittar jag inte en enda gång på klockan. Det enda instrument jag använder är GPS:en för att hålla koll på kurs och återstående distans. Just distans kvar är lite av en konstant drivkraft. I slutskedet firar jag en liten seger för varje sjömil som räknas ner från GPS:en:).
Ingen följebåt
Under planeringen av rekordet gjorde vi en ganska omfattande riskanalys och vi kunde konstatera att en följebåt skulle skapa fler problem än den skulle lösa.
Detta eftersom följebåten måste vara väldigt rejäl samt ha en duktig skeppare med stor kitevana. Vi ville ha en båt med dubbla motorer och sjöegenskaper utöver det vanliga. Den måste kunna hålla en snittfart på över 10 knop genom grov sjö, vara lämplig för att kunna undsätta kitesurfare samt dessutom inte kosta en smärre förmögenhet att anlita. Därtill måste båten finnas tillgänglig med kort varsel – om rätt prognos skulle infinna sig.
Med andra ord insåg vi att vi skulle behöva göra det hela till en jättegrej och dra in sponsorer för att kunna ro hem det rent ekonomiskt. Ingen av oss ville det.
Det var mycket mer frestande att hålla låg profil under planeringen och sedan bara genomföra äventyret på egen hand. (Men visst är det kul med den stora uppmärksamhet som äventyret genererat, framförallt eftersom det är “äkta” och inte upphausat av media och sportdrycker).
När vi väl insett att just följebåt var den stora stoppklossen, och vi bestämt oss för att köra utan, så började vi aktivt söka lösningar för att minimera riskerna.
Om det skulle gå käpprätt…
Vi ringde Svenska Sjöräddningssällskapet och fick snabbt bra kontakt med Mia, ansvarig på Fårö räddningsstation. Tanken var att vi skulle ha en backup-plan om det gick käpprätt och vi inte kunde nå målet. Vi ville ju undvika att varje eventuellt problem automatiskt skulle resultera i en stor räddningsinsats, helt i onödan.
Eftersom vi skulle köra med tjocka våtdräkter och ha både vatten, näring, nödraketer och kraftiga light-sticks med oss kunde vi utan vidare tillbringa många timmar i vattnet i väntan på upphämtning.
Kaj Kjellgren hade en actionkamera på bröstet och har här fångat känslan av att vara ensam på havet på en kitesurfingbräda.
Efter en hel del research hittade vi produkten DeLorme InReach som verkade helt rätt att ha med. Inte nog med att den kunde tracka hela vår resa och visa uppdateringarna live på en hemsida, den kunde även skicka och ta emot e-mail under hela sträckan. Vilket då gjorde att Fårö-gänget (och övriga som var intresserade) kunde följa oss hela tiden och att vi kunde kommunicera utan problem om det skulle behövas.
Att vi sedan hittade SARInfo i Stockholm som lånade ut två enheter till oss gratis var ju helt lysande:).
Utmanande med varierande vind
Vi hade nogat tänkt igenom och testat kiteutrustningen som vi till slut valde. Kitemodellerna vi körde med var Flysurfer Speed Lotus på 12 respektive 15 kvm. Lars hade den större då han är tyngre än jag.
De här kitemodellerna har väldigt bra prestanda och klarar ett stort vindregister. I och med att de är så kallade foilkites så är kraftöverföringen jämnare, vilket kändes viktigt med tanke på hur länge vi skulle köra i stökig sjö. Valet av foilkites gjorde också att vi slapp oroa oss för pyspunka.
Som bräda valde vi en vågbräda från F-One, Fish 5’10. Inte en jättesnabb bräda men däremot stabil, bekväm och utmärkt i både lättvind och när det brallar i ordentligt. För att kunna ändra stance, alltså hur brett man står med benen, och göra småjusteringar för att undvika alltför mycket kramp, skulle vi köra med en frontstrap på brädan och ostrappat för bakfoten. Det visade sig vara optimalt för uppgiften.
Svinkallt vatten
Prognosen har varit väldigt stabil i tio dagar innan den 22:a. Det är av de avgörande faktorerna när vi väl står på Torö tidigt den här fredag-morgonen och tar beslutet att köra. Dessvärre har två veckors någorlunda kraftig sydvästlig vind drivit upp kallt vatten från djuphålorna runt Landsort och vattentemperaturen är milt värmande 8 grader flera sjömil ut från kusten. Det känns bra att ha tjock våtdräkt, huva, handskar och skor om vi skulle tvingas bryta en bit ut. Skönt nog så är vattentemperaturen betydligt humanare 22 grader vid Gotland, så ju längre från land vi kommer desto behagligare blir det i vattnet.
14 m/s
Vinden under sträckan följer faktiskt prognosen tämligen exakt. Vi börjar i ca 8-10 m/s och några distans ut mojnar det till 5-6 m/s. Då får vi jobba en del för att hålla farten uppe, speciellt jag som har den mindre kiten. Med all utrustning vi bär är vi inte direkt optimalt rustade för lättvind. Totalt väger all utrustning nästan 30 kg.
Vindhålet är lyckligtvis helt enligt prognosen och det gör att vi vågar lita på att det ska bli bättre några sjömil längre fram.
Sista timmen in mot Gotland brallar det upp mot ca 14 m/s, då vinden komprimeras mot Gotlands kust och vi är riktigt glada att vi har valt kitear med väldigt stort vindregister.
Vurpor och ingen vila
Sjön är rejält varierande under resans gång. Allt från korta och toppiga vågor från alla håll samtidigt, till stora fina dyningar och precis allt däremellan, ofta i en vild mix. Detta gör att vår ursprungliga plan att lägga oss i vattnet och vila med jämna mellanrum uteblir helt.
Vi provar en gång men den grova sjön i kombination med att all utrustning tynger ner oss gör att vi efter någon halvminut avbryter “vilan” och kör vidare. Tack vare detta ökar viljan att komma fram rejält…
Vi ramlar dock lite då och då, speciellt i den senare delen av trippen då våra ben är mer än lovligt stumma av mjölksyra. Men vi har räknat med att åka i plurret med jämna mellanrum så det är inget vi ser som annat än normalt.
Mjölksyra
Att kitesurfa långa distanser är extremt jobbigt för benmusklerna. Speciellt vänsterbenet känns snart som om det är gjort av betong. Första gången det börjar kännas riktigt tufft tittar jag ner på GPS:en och finner att det är 54 av 73,2 sjömil kvar till mål…
Detta gör att vi i princip hela vägen från Torö ligger på ett styvt kryssben med höger fot först. Vilket är extra jobbigt med tanke på att vi är regular riders, alltså att vi föredrar vänster fot först.
När vi närmar oss Lickershamn överväger vi kort att sikta på Visby men släpper snabbt tanken då det skulle kräva minst två timmars extra kryss. Det skulle sänka vår snitthastighet till Gotland rejält.
Inkognito
Vår plan var att gå iland vid Lickershamn, plocka ihop vår utrustning och gå upp till vägen där Lars syster skulle hämta upp oss (hon bor i närheten av Lickershamn). Med andra ord hade vi räknat med att kliva iland tämligen inkognito.
Det blir inte riktigt så. Det visar sig att både vänner och media har följt vår tripp via webben och samma sekund som vi släpar oss iland kommer en pressfotograf rusande. Ett par sekunder senare dyker en hel hög av våra vänner upp. Känslan är obeskrivligt härlig.
Sjöben…
Problemet är bara att vi dragit på oss så extremt mycket mjölksyra att vi inte kan gå utan måste krypa upp på land. Väl där kan vi knappt hålla balansen ens i knästående position – sjöbenen gör sig minst sagt påminda och det känns som att hela världen gungar.
Efter att ha legat i en hög på stranden och garvat i några minuter kan vi så småningom resa oss upp och samla ihop vår utrustning.
Ett par timmar senare firar vi på Surfers i Visby med våra vänner som kommit för att se till att kvällen verkligen blir oförglömlig. De lyckas med bravur.
Fram till startlinjen
Hela detta projekt är något som både jag och Lars har funderat över att göra länge. Själv började jag fundera över det runt 2006 och har varit del i ett par olika konstellationer som planerat för det. Men det har alltid fallit på att det blivit för tungrott med följebåtar och för många deltagare.
Värt att notera är att alla som planerat ett Gotlands-rekord har siktat på sträckan Västervik – Gotland, vilket är betydligt kortare, “bara” ca 40 sjömil. Vi visste också att ett annat gäng var ganska långt komna i planeringarna med det rekordet. Alltså beslutade vi oss för att höja ribban, rejält.
Lars började nysta i det hela för två år sedan och planen var att vi skulle köra sensommaren 2013. Tyvärr skadade han knät några veckor innan vilket tvingade oss att lägga det på is till 2014.
Lars ringde mig i början av augusti och sa att det var dags. Han var fast besluten över att det nu äntligen skulle bli av. ”Jag drar ensam om det så skulle behövas,” sa han direkt.
Men det hade krävts en kidnappning och ohemult mycket gaffatejp för att jag skulle missa detta tillfälle:-).
Erfarenhet
Både jag och Lars har rätt stor kitevana. Själv började jag 2001 och har varit helt fast sedan dess. Lars kom in lite senare i sporten men har varit väldigt aktiv både på sommar och vinter sedan han började. Vi har bägge ställt upp i flera tävlingar, både på snö och vatten, och har väl en någorlunda stor skopa av envishet som krävs för distansegling.
Jo, just det. Den där fina flygbilden på oss är lite speciell. En vän till Lars känner piloten på ett av Kustbevakningens spaningsplan (KBV501). När han fick veta att vi skulle köra lade han om sin rutt en smula så att han flög över oss ett par gånger under vår tripp. Bilden är tagen rätt långt ut till havs och ger en skön bild av hur det kändes att kitesurfa mitt på Östersjön.
