Hur många sjömil har du seglat i sommar? Korkad fråga. Men dessvärre vanlig. Jag räknar inte båtsommaren i sjömil. jag räknar den i märkliga möten i hamn.

”Med gamla Higland Rover, en båt från Aberdeen, vi låg uti San Pedro och lasta gasolin. Där träffa jag i dockan på Texacos kontor – en man från San Francisco, som hade mött min bror.”

Så börjar Evert Taubes ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla. Oväntade möten är en av sjömanslivets höjdpunkter. Roliga möten, romantiska möten, farliga möten, överraskande möten och helt galna.

Det är alla dessa möten som skiljer oss sjöfolk från bönder och sommarstugeägare. Möten gör sjömanslivet värt alla mödor och besvär. Sommarstugeägaren möter samma grannar år efter år. Kanske äter de kräftor tillsammans, byter fruar eller vanligare, hatar varandra för att gräsmattan är ovårdad eller häcken för hög. Och dessutom kör grannens son som en galning med fyrhjulingen och förstör vägsamfällighetens nygrusade väg.

Sådan är inte seglaren!

När vi anlöper Trouville, nej inte fuskTrouville på Sandhamn, utan den äkta i Normandie, ser vi en lagom rund fransman komma springande. Fastknopad på en stång sitter en svensk flagga. Jag påminner mig en scen ur filmen ”Den längsta dagen”. Engelska marinsoldater rusar ur landstigningsbåtarna på Gold Beach i Normandie. Klockan är sex på morgonen den 6 juni 1944. Sjösjuka, rädda och trötta stormar de fram. Då kommer en lyckligt leende fransman springande. Han viftar med en flagga: ”Bienvenu! Welcome!”

Vi är vare sig trötta, sjösjuka eller rädda när Patrice Egnell kommer springande och hjälper oss att förtöja. ”Bienvenu! Welcome!”, ropar han. ”Jag har väntat i många år på att få se en svensk flagga i hamnen”.

Patrice är fransman rakt igenom, men hans släkt härstammar från Marstrand. Under två dygn är vi sen Patrice gäster. Han visar sitt hem där en jättemodell av regalskeppet Vasa dominerar vardagsrummet. Han bjuder på ostron och champagne och dag två är det utflykt till hans gamla faster.

I bilen berättar han om släkten. Det var farfar Axel som flyttade till Frankrike från Marstrand. Som ung mötte han en flicka från Mauritius, flyttade till Paris och blev kvar. Svenska handelskammaren i Frankrike är Axel Egnells skapelse. ”Och det var farfars vinkällare som räddade Paris från att förstöras av tyskarna 1944”, påstår Patrice något överraskande eftersom jag just läst konsul Raoul Nordlings bok ”Mannen som räddade Paris”. I den beskriver Nordling sina förhandlingar med den tyske kommendanten general Dietrich von Choltitz. Förhandlingarna ledde till att 4 000 fångar räddades undan nazisternas bödlar och att Gestapo inte brände och skövlade Paris.

”Farfar lät general Choltitz plocka för sig i den välfyllda Egnellska vinkällaren”, säger Patrice. ”Det var det som fick honom att vägra spränga Paris.” Kanske var det så. Konstigare saker har hänt i krig.

Men nu är vi framme hos faster. Hon bor i ett herrgårdsliknande hus mitt inne i Normandie. Åsnor, ankor, tennisbana och en labyrint av täta buxbomshäckar omger huset. Hon måste vara runt nittio men skuttar omkring och bjuder på jordgubbar och champagne och har varit många somrar på Marstrand, men kan ingen svenska. Vi pratar Marstrand och Trouville, Carlstens fästning och Paris. Innan vi går in i bilen och åker tillbaka till båten sjunger hon: ”Helan går!” på görfräck göteborgska.